Kategori: Familj (Sida 19 av 26)

Idag har han funnits med oss i en hel månad, vår älskade lille Samson! Jag har svårt att bestämma vad jag ska skriva, denna månaden har innehållit så oändligt mycket, att jag inte ens vet vart jag ska börja. Men allt har gått så oerhört bra, på alla sätt och vis. Jag skulle våga påstå att hela familjen mår bättre än någonsin!
Samson har varit ett väldigt snällt barn hittills, och för Zion så var det verkligen ingen big deal att han kom till vår familj. Zion är väldigt enkel känslomässigt, så han började bete sig på en gång som att Samson alltid funnits hos oss. Vilken lättnad!

Min man har varit hemma från jobbet hela den här tiden, och har en sista vecka kvar hemma nu, då han har tagit ut semesterveckor i samband med pappadagarna. Det har gjort all skillnad att ha honom hemma! Eftersom att man även har en tvååring (sedan en vecka tillbaka, woohoo!) denna gång, så hamnar man inte i babybubblan på samma sätt som med första barnet, utan man måste fortfarande hitta på saker och ta sig upp ur sängen kl 06 varje morgon, så denna månad har vi haft fullt upp med att hitta på små utflykter och aktiviteter med hela familjen!
Känner mig som en liten flicka som bär omkring på min nallebjörn… Spoiler: det är en bebis.

Jag känner mig väldigt lycklig och tillfreds. Vi får se hur det känns om en vecka när min man går tillbaka till jobbet på dagarna, haha!

Jag kommer nog skriva separata, mer detaljerade inlägg om saker vi varit igenom sedan förlossningen. Lämna gärna en kommentar med tips om vad du skulle vilja läsa! Tills dess ska jag gå och gosa med det här lilla skruttet!

När man gjort blåbärssmoothies till frukost, och tänker att man ska dokumentera det till bloggen…

… så blir det verkligen en övning i självbehärskning för vår lille smoothieälskande pojke!

Haha! ”Jag ska bara stå här i närheten, lite nonchalant sådär…”

Ungefär det enda jag orkar med att göra nu för tiden är att förbereda för lillebrors ankomst, mentalt och praktiskt. Checklistor som blir kortare, inköpslistor som checkas av och väskor som blir packade. Jag är så inställd på att vara förberedd med flera veckors marginal, ifall det skulle sätta igång tidigare än beräknat. Min syster kom en månad för tidigt (typ nu alltså!), så en super-planerare som mig själv vågar inte ta några risker, haha. Här bäddar jag och Zion iordning för lillebrors liggdel i vagnen. Zion insisterade på att testa bekvämligheten för varje sak vi lade in. Jag tror hans enda invändning skulle vara att den är lite trång, haha!

Näst på listan: Fortsätta packa BB-väskan, sterilisera flaskor och nappar, sätta babyskyddet i bilen. Och kanske städa ugnen så man slipper vara rädd för att brandlarmet ska börja tjuta varje gång man slår på den… :)

I mitten av mars så är det dags för oss att träffa vår familjs yngsta medlem, och detta ser vi såklart väldigt mycket fram emot! Vem är det, är det någon som är lik Zion, eller kanske en motsats? Lika livlig, energifylld och aktiv, eller denna gång kanske det är någon som är lugn, stillsam och lite mer av en bokmal?

Det vi vet är att även denna gång väntar vi en pojke!

Jag är så sjukt glad. De som har känt mig sedan barnsben vet att ända sedan jag själv var liten så hade jag en dröm om att bli en riktig pojkmamma! Därför kändes det så viktigt för mig att min förstfödde var en pojke, och när han blev det kunde jag slappna av. Jag hade min grabb. Denna gång hade det inte spelat lika mycket roll, då jag i alla fall har en pojke sedan innan, men oj så glad jag blev när vi såg honom på ultraljudet! Ifall det av någon anledning skulle vara så att barnmorskan misstog sig, och det ändå är en flicka, så är vi ju så glada över det också såklart, precis som vi hade blivit om vi hade fått höra att det var en flicka på ultraljudet. Jag är ju som sagt redan en pojkmamma, och kommer alltid vara, och det kommer i så fall bara bli en ny utmaning och ett nytt äventyr!

Folk kommenterar ofta förvånat när jag säger att jag alltid velat ha pojkar, och med nyheten av att även vårt andra barn är en pojke så har jag hört flera gånger ”Men nästa kanske blir en flicka!”. Jag vet inte om de flesta föredrar att få flickor, eller om det bara ses som något ultimat att få en av varje, men jag har alltid älskat pojkar!

Självklart skulle jag behandla barnet likadant vare sig det var en pojke eller flicka, så stor skillnad är det inte när de är små. Men jag bara älskar de där vilda, busiga och lite mindre komplicerade personligheterna som pojkar ofta bidrar med till familjen. Jag älskar att vara den enda kvinnan i familjen, lejonmamma och familjens enfaldiga drottning. Och, om vi ska vara helt ärliga, så behandlas små flickor ofta lite känsligare och mer ”ooooh, hon är så gullig och ömtålig!” än vad små pojkar gör. Jag har väldigt svårt med det, då jag själv inte alls är känslig i min personlighet och gillar inte när saker blir för ”gulligt” och sentimentalt. Jag är mycket mer praktisk och ”okej, skärp dig” om jag ska vara helt ärlig… :)

Ännu en sak med att vara pojkföräldrar är vilket stort ansvar man får, och hur viktig roll man har! Många tänker att flickföräldrar har ett större ansvar då flickor ofta uppfattas lite mer känsliga och komplicerade som norm, men helt ärligt. Titta på världen idag, och allt som händer runt omkring oss. Det är föräldrarna till morgondagens män som behöver steppa upp och verkligen göra ett fantastiskt jobb i sin uppfostran, för att framtidens kvinnor inte också ska känna sig kränkta, förbisedda eller rädda när de går hem sent på kvällen. Att göra dessa små pojkar till enastående män är verkligen mitt livs viktigaste uppdrag!

När det nu var så länge sedan jag skrev här inne, så skulle jag vilja ge en liten uppdatering om min son, Zion. Han fyller 2 i början av april, så vem är han nu? Det går ju så fort mellan månaderna när de är så här små, det gäller att hålla sig uppdaterad för att hänga med :)

Zion älskar:

Att springa, hoppa, dansa och brottas. Spela fotboll har han älskat sedan han började gå. Att varje morgon jaga oss som ett litet lejon, med tassarna framme. När alla han känner är i samma rum. All form av teknik, film och TV, gärna i överflöd. Att leka med vatten och äta frukt och bär. Musik älskar han, och har äntligen kommit i den åldern då man ska bygga Duplo flera gånger per dag (äntligen en leksak som man uppskattar lika mycket som vuxen). Han har även börjat rita, och det är något han alltid vill göra tillsammans. Han har noll intresse av att prata svenska, trots att han babblar och sjunger hela dagarna. Han är alldeles för fysiskt lagd för att bry sig, haha. Men jag och min man förstår hans egna lilla språk väldigt bra, så det har aldrig varit ett hinder i kommunikationen ändå.

Zion avskyr:

När någon går ifrån honom (Mamma. Pappa. En främling på stan. Det spelar ingen roll, alla ska vara tillsammans.) . När man stänger av TVn eller vattenkranen. Att sätta på sig overallen (ett tvättäkta sommarbarn, precis som jag). Höga, plötsliga ljud från okänt håll. När man gömmer fjärrkontroller, datorer, och andra roliga saker han inte får leka med.

Jag älskar att vara hans mamma. Han är så fysisk, aktiv, passionerad och härligt grabbig. Jag behöver aldrig oroa mig för honom runt andra barn, han är så härligt enkel. Ifall någon av dem skulle knuffa eller slå på honom så rycker han bara på axlarna och leker vidare. Det är aldrig svårt med honom.

Vi njuter av perioden vi är inne i nu, då han villigt går och lägger sig i sin säng så fort vi nämner läggdags.

Det vi märkt skiljer Zion från andra barn i sin egen ålder, är hur teatraliskt och explosivt glad han är. Missförstå mig inte, han är inte ett sådant där barn som alltid är nöjt. Han har humör, absolut, men hans grundläge är ändå sjukt exalterad.

Medan andra barn ofta är blyga, försiktiga och, ja, lite lätt roade, så är Zion ”Detta-är-världens-mest-fantastiska-dag-och-du-är-den-häftigaste-människan-jag-någonsin-träffat-och-kan-vi-nu-dansa-livet-ur-oss-tillsammans-medan-världen-runt-omkring-oss-exploderar-av-ren-eufori”-glad. Han är SÅ passionerad.

Och det är riktigt kul att vara mamma till en sådan liten lejonunge!