När det nu var så länge sedan jag skrev här inne, så skulle jag vilja ge en liten uppdatering om min son, Zion. Han fyller 2 i början av april, så vem är han nu? Det går ju så fort mellan månaderna när de är så här små, det gäller att hålla sig uppdaterad för att hänga med :)

Zion älskar:

Att springa, hoppa, dansa och brottas. Spela fotboll har han älskat sedan han började gå. Att varje morgon jaga oss som ett litet lejon, med tassarna framme. När alla han känner är i samma rum. All form av teknik, film och TV, gärna i överflöd. Att leka med vatten och äta frukt och bär. Musik älskar han, och har äntligen kommit i den åldern då man ska bygga Duplo flera gånger per dag (äntligen en leksak som man uppskattar lika mycket som vuxen). Han har även börjat rita, och det är något han alltid vill göra tillsammans. Han har noll intresse av att prata svenska, trots att han babblar och sjunger hela dagarna. Han är alldeles för fysiskt lagd för att bry sig, haha. Men jag och min man förstår hans egna lilla språk väldigt bra, så det har aldrig varit ett hinder i kommunikationen ändå.

Zion avskyr:

När någon går ifrån honom (Mamma. Pappa. En främling på stan. Det spelar ingen roll, alla ska vara tillsammans.) . När man stänger av TVn eller vattenkranen. Att sätta på sig overallen (ett tvättäkta sommarbarn, precis som jag). Höga, plötsliga ljud från okänt håll. När man gömmer fjärrkontroller, datorer, och andra roliga saker han inte får leka med.

Jag älskar att vara hans mamma. Han är så fysisk, aktiv, passionerad och härligt grabbig. Jag behöver aldrig oroa mig för honom runt andra barn, han är så härligt enkel. Ifall någon av dem skulle knuffa eller slå på honom så rycker han bara på axlarna och leker vidare. Det är aldrig svårt med honom.

Vi njuter av perioden vi är inne i nu, då han villigt går och lägger sig i sin säng så fort vi nämner läggdags.

Det vi märkt skiljer Zion från andra barn i sin egen ålder, är hur teatraliskt och explosivt glad han är. Missförstå mig inte, han är inte ett sådant där barn som alltid är nöjt. Han har humör, absolut, men hans grundläge är ändå sjukt exalterad.

Medan andra barn ofta är blyga, försiktiga och, ja, lite lätt roade, så är Zion ”Detta-är-världens-mest-fantastiska-dag-och-du-är-den-häftigaste-människan-jag-någonsin-träffat-och-kan-vi-nu-dansa-livet-ur-oss-tillsammans-medan-världen-runt-omkring-oss-exploderar-av-ren-eufori”-glad. Han är SÅ passionerad.

Och det är riktigt kul att vara mamma till en sådan liten lejonunge!