En modern hemmafru

6 månader av Zion

Idag fyller du ett halvår, min älskade pojke!
Det har varit det mest intensiva, spännande, sömnlösa, upptagna, kladdiga, produktiva, oproduktiva, googlande, gosiga och mysiga halvåret i mitt liv. Och allt på grund av dig, Zion Alexander Angelback.

 När du var helt ny så tog vi oändligt med kort på dig. Men vi gjorde missen att ta kort på dig, och endast dig. Ingen referens finns på bilderna för hur liten du faktiskt var. Och inte konstigt, det, då man har lite annat att tänka på som nyförlöst och förstagångsförälder. Men denna bild tog min pappa lite oförbett och spontant när du var tre dagar gammal och kom hem från sjukhuset. En riktigt liten skrutt var du, Zion. Det är redan nu svårt att föreställa sig.

 1 månad. Jag kan inte direkt säga att jag ser tillbaka på den nyfödda tiden som någonting jag njöt speciellt mycket av. Du sov, och när du inte sov så ammade du. Inte min favoritsyssla direkt. 4,5 timmar i sträck blev ditt rekord, din galning, men du har alltid varit duktig på att se till att du växer i bra takt i alla fall. När du väl öppnade ögonen såg du alltid riktigt tjurig ut. Vem du än tittade på och vad de än gjorde. Jag absolut älskade det. Det är vad jag fått höra att jag gjorde som barn – stirrade ner folk och gjorde dem obekväma. That’s my boy.

 2 månader. Det blir lätt att man gäspar, då det är ansträngande att växa. Du har visat på lite andra sidor av dig än den tjuriga lilla farbrorn. Du har börjat le. Och du har lärt känna din röst, och börjat ”prata” med oss. Det måste ju vara den finaste rösten i hela världen. Din nacke har blivit stadigare, tack och lov, och det verkar som att det kanske finns en liten härlig personlighet där inne också. 

 3 månader. För en halv månad sedan så insåg jag ”Det är nu det börjar bli kul. Det är först nu jag verkligen kan njuta.” När du är vaken så tittar du inte bara, du verkligen ser. Även om det inte är ett ansikte framför dig. Du intresserar dig för  leksaker. När du pratar så riktigt hör man när du är glad. Vi kan kommunicera. Om du börjar gråta i vagnen så är du inte bara en liten bebis som gråter okontrollerat, utan jag kan kommunicera med dig, prata med dig, lugna dig. Du börjar förstå. För några veckor sedan var du i Cypern. Din första utomlandsresa, 5 olika flyg. Din lilla äventyrare.

 4 månader. Om det är något framför dig så ska du tugga på det. Det håller på än. Och du har blivit en stor pojke, som njuter om du får stå upp och hålla upp din kroppstyngd med egna ben, samt att flyga högt ovanför din pappas huvud. Kärleken till bärselen går inte att slå och den får användas mycket flitigare än vagnen. ”Våga inte låta mig ligga här nere alldeles själv”. Du blir så glad av dina leksaker, precis som du blir av din egen spegelbild som du alltid skrattar åt. Du kan ligga själv i ditt babygym i en timme och bara prata med alla fåglar och ekorrar som leker med dig där.

 5 månader. Min pojke. Du vänder dig om åt båda hållen och att byta blöja är nu inte lika enkelt som tidigare, när allt är så spännande runt omkring dig. Du är så glad, och har börjat ”sjunga” i falsett. Tongångar och små egengjorda melodier som kan hålla på i en timme utan avbrott. Och du har hittat ett nytt skratt också. Inte bara ett kiknande läte som förut, utan ett bubblande, okontrollerat skratt som en riktig pojke har. Denna månaden har du testat att äta riktig mat, då din mamma inte längre har tålamod för amningen. Och inte dig emot, du tycker det är så spännande med alla nya smaker och sensationer. Lite svårt bara, att hålla kvar all mat i munnen när dessutom båda händerna måste få plats där inne, som alltid. Men om kladd är vårat största problem så tar jag det.

 6 månader. Över månaden gick du från små smakportioner till att sluta med amning helt och hållet, och bara äta riktig mat. Och det gick som en dans. Min duktiga grabb. Gapar efter mer konstant och vi har ännu inte hittat någon maträtt du inte älskar. Att stå upp är fortfarande favoritsysslan och du längtar efter att hitta din balans så att du kan stå hela dagarna långa. Tills dess spenderas större delen av dagen på mage och snart kommer du nog kunna sitta upp helt själv utan stöd, ska du se. Lite blank i ögonen är du på bilden, för du har precis varit igenom din första förkylning. Ingen feber drabbade dig, endast några jobbiga nätter. Men du tog dig igenom som en kämpe, som du alltid gör. Varken förkylningar, vaccineringar eller flygresor kan få denna grabb att ge upp och tappa humöret. Du blir gladast om man nyser eller skrämmer dig lite, då kan du skratta okontrollerat. Och om du spenderat morgonen i mamma och pappas säng så väcker du mig genom att smeka mitt ansikte, mina kinder och prata med mig. När pappa kommer hem från jobbet så skiner du upp, varenda dag. Du är en riktig solstråle!

Jag är så lycklig som får vara din mamma. Du är min lille prins, min lejonunge, min äventyrare, min mysare, min stjärna, min vilda pojke, min charmör och min lille bästis. Grabben jag umgås med hela dagarna, varje dag. Det är så konstigt att tänka att du aldrig igen kommer vara lika liten som du är idag, men jag skulle ändå aldrig vilja sakta ner tiden. Det som är mest spännande av allt är att se dig växa upp, och alla de äventyren vi kommer ha på vägen!

 

(Ett särskilt tack ska utbringas till Bo the Bear som tappert ställt upp på att fotograferas med Zion i vått och torrt varje månad. Med ett ständigt lugn och ett gott tålamod har han suttit still och väntat på att Zion ska få till den bästa bilden, utan att klaga en enda gång. Tack, Bo the Bear.)

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

2 kommentarer

  1. Men så gulliga kort på eran lille kille

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.