Redo att föda

Vecka 39 och färdigbakad bebis! Nu är han beräknad om mindre än två veckor, men som alla blivande föräldrar brukar säga, så får han gärna komma lite tidigare om han behagar.

Den senaste månaden har egentligen varit den enda tiden under denna graviditet som det har känts lite tungt. Han har blivit så pass stor att varenda rörelse är obehaglig, och han är för tung för att jag ska kunna sova om nätterna. Men för bara några dagar sedan så höjdes obehaget till en ny nivå, när det började kännas som knivhugg nere vid blygdbenet för varje steg jag tog. Det gick från noll till 100 på en timme, och resten av dagen kunde jag inte gå alls utan att nästan gråta av smärta. Det har absolut blivit bättre, men jag har fortfarande konstant ont av att gå och röra mig. Vända mig i sängen är ju ett kapitel i sig, haha! Barnmorskan säger att anledningen är att bebisens huvud trycker nedåt så hårt, för att han är redo att komma ut. Så med allt obehag så kommer det ju något gott i alla fall!

Men det känns så sjukt jobbigt att bara skriva om smärtor och obehag i detta inlägg. Jag tycker typ inte det finns något värre än blivande mammor som bara klagar hela tiden. Don’t get me wrong, jag menar inte att de inte har rätt att klaga över smärtor, för vi gör en gripande människa i våra egna kroppar, och jag har hört om så många kvinnor som haft så otroligt mycket värre graviditeter än vad jag haft. Jag är lyckligt lottad. Men i vilket fall – jag hörde denna meningen någon gång, och den slog verkligen hem:

”For every woman who is complaining about her stretch marks, there is another woman who wishes she could have them”

Så ja, jag har ont. Men so what? Jag har skapat en människa, och snart kommer vi få träffa honom och det kommer bli fantastiskt. Då känns det lite löjligt att klaga. Min kropp är ju frickin’ awesome!

Hur det känns inför förlossningen? Det är en fråga jag får ofta nu för tiden. Jag är så sjukt likgiltig inför denna förlossning, att det inte är klokt. Alla trodde mitt kontrollbehov skulle ta över och jag skulle läsa allt och lite till för att förbereda mig så mycket som möjligt inför denna förlossning. Och, visst, jag har läst på det jag behöver ha läst på. Jag vet om de olika faserna, när man ska ringa förlossningsavdelningen och vilken smärtlindring jag vill ha. Men när det kommer till den mentala förberedelsen, övningar för att hantera smärta och så vidare… Varför ens försöka? Jag insåg, när alla säger att smärtan är obeskrivlig och man aldrig upplevt något liknande förut, varför ska jag då försöka tänka på den i förväg? Den kommer i vilket fall, och på något sätt ska ungen ut,  så det är ju ingen idé att oroa sig innan. Det kommer ju inte förändra någonting, speciellt när alla förlossningar ser olika ut och man omöjligt kan veta hur det kommer bli i förväg.
Plus att jag tycker det låter så vansinnigt löjligt när folk säger att man ska ”jobba med och inte mot smärtan”, och att man ska ”ta till sig den” och ”dyka ner i den”. Jag kan inte ta det seriöst, det är alldeles för flummigt för mig.
Så jag rycker lite på axlarna istället, stannar hemma under föräldrakurserna, och tänker att det kommer säkert gå jättebra. Och om det inte går jättebra, då är det i så fall ingenting jag kunde göra i förväg för att förändra det.

Förlossningsbrev är skrivet. Förlossningsplaylist skapad. Förlossningsväska packad. Det är däremot saker som jag själv kan ha kontroll över :)