Många klagar på att bilder vi lägger upp på sociala medier är för perfekta, och att de vill se mer ”verklig” vardag. Jag håller inte alls med om detta, då jag vill scrolla igenom min telefon och känna mig glad, uppmuntrad och upplyft efteråt. Samma sak med det jag själv lägger upp – självklart blir det bilder på när Zion ler och är supersöt, och inte när han skriker och gråter. Och de fina bilderna jag lägger ut är inte en falsk fasad – jag lever ett fantastiskt bra liv (även om det inte är perfekt, så klart)!

Men sedan finns det ju också bilder man har i sin kamerarulle från tillfällen som inte är instagram-perfekta på något sätt, men ändå får en att smålé på något vis. Det är nästan det som gör dem perfekta! Här nedan är några av mina sådana bilder.

Om du träffade min son under hans första månad på jorden så är chansen stor att han antingen sov eller såg ut så här. Om han var vaken så såg han så vansinnigt tjurig ut, haha! Inte för att han var det, det var bara det enda ansiktsuttrycket han hade. Mamma sa att jag var precis likadan när jag var bebis. Folk försökte gulla med mig, och när jag bara gav dem ovanstående min så blev visste de inte riktigt vad de skulle göra. Precis som min son! I’m so proud! ;) Tur att han är lite charmigare nu dock, även om han ändå inte är helt lättflörtad.


Zion har alltid velat ha saker i munnen , att suga på, bita i eller bara mumsa. En gång resulterade det i ett sugmärke på min axel, när jag bara hade burit honom ett par minuter. På bilden är det några dagar gammalt, och minskat i storlek. Jobbigt läge.

 Denna har jag lagt upp förut, men är definitivt en favorit. När han började äta mat så hade han någon tvångstanke att stoppa fingrarna i munnen mellan varje tugga, sedan gnugga sig i ögonen. Vilket resulterade i kladd i ögonen vilket ledde till mer gnuggande. Så trots missledande bild såg han alltså ut så här efter att VI matat honom – han åt inte ens själv!

 Detta kan vara utsikten när nöden inte har någon lag och man måste duscha med publik, så man får en någorlunda ren mamma utan att få en panikledsen bebis. Fin utsikt, men oj så blött badrumsgolvet blir när man duschar utan duschdraperiet fördraget!


Om bebis är sjuk och inte kommer till ro på natten om han inte sover i mamma och pappas säng, men bebis också är i en rulla-fas när han sover, så får han somna brevid en, och sedan backar man långsamt bort och bygger ett kudd-fort runt honom innan man går ut och fortsätter kolla på Netflix.

 Förra veckan. En sjuk, tandsprickande bebis som äntligen somnat efter 2 timmars konstant gnäll och gråt, och en trött mamma som är ensam hemma, och efter 1 timme och 45 minuter lade sig ner och grät en skvätt brevid.


I förrgår. Jag är glad att jag passade på att titta igenom nya H&M-katalogen när Zion sov, då det inte fanns så mycket kvar av den när han hade hittat den!

Och det konstigaste av allt, är att efter varje sådan här episod så älskar man bara sitt barn ännu mer! Och DET är den sanna verkligheten!