Flicka eller pojke?

I mitten av mars så är det dags för oss att träffa vår familjs yngsta medlem, och detta ser vi såklart väldigt mycket fram emot! Vem är det, är det någon som är lik Zion, eller kanske en motsats? Lika livlig, energifylld och aktiv, eller denna gång kanske det är någon som är lugn, stillsam och lite mer av en bokmal?

Det vi vet är att även denna gång väntar vi en pojke!

Jag är så sjukt glad. De som har känt mig sedan barnsben vet att ända sedan jag själv var liten så hade jag en dröm om att bli en riktig pojkmamma! Därför kändes det så viktigt för mig att min förstfödde var en pojke, och när han blev det kunde jag slappna av. Jag hade min grabb. Denna gång hade det inte spelat lika mycket roll, då jag i alla fall har en pojke sedan innan, men oj så glad jag blev när vi såg honom på ultraljudet! Ifall det av någon anledning skulle vara så att barnmorskan misstog sig, och det ändå är en flicka, så är vi ju så glada över det också såklart, precis som vi hade blivit om vi hade fått höra att det var en flicka på ultraljudet. Jag är ju som sagt redan en pojkmamma, och kommer alltid vara, och det kommer i så fall bara bli en ny utmaning och ett nytt äventyr!

Folk kommenterar ofta förvånat när jag säger att jag alltid velat ha pojkar, och med nyheten av att även vårt andra barn är en pojke så har jag hört flera gånger ”Men nästa kanske blir en flicka!”. Jag vet inte om de flesta föredrar att få flickor, eller om det bara ses som något ultimat att få en av varje, men jag har alltid älskat pojkar!

Självklart skulle jag behandla barnet likadant vare sig det var en pojke eller flicka, så stor skillnad är det inte när de är små. Men jag bara älskar de där vilda, busiga och lite mindre komplicerade personligheterna som pojkar ofta bidrar med till familjen. Jag älskar att vara den enda kvinnan i familjen, lejonmamma och familjens enfaldiga drottning. Och, om vi ska vara helt ärliga, så behandlas små flickor ofta lite känsligare och mer ”ooooh, hon är så gullig och ömtålig!” än vad små pojkar gör. Jag har väldigt svårt med det, då jag själv inte alls är känslig i min personlighet och gillar inte när saker blir för ”gulligt” och sentimentalt. Jag är mycket mer praktisk och ”okej, skärp dig” om jag ska vara helt ärlig… :)

Ännu en sak med att vara pojkföräldrar är vilket stort ansvar man får, och hur viktig roll man har! Många tänker att flickföräldrar har ett större ansvar då flickor ofta uppfattas lite mer känsliga och komplicerade som norm, men helt ärligt. Titta på världen idag, och allt som händer runt omkring oss. Det är föräldrarna till morgondagens män som behöver steppa upp och verkligen göra ett fantastiskt jobb i sin uppfostran, för att framtidens kvinnor inte också ska känna sig kränkta, förbisedda eller rädda när de går hem sent på kvällen. Att göra dessa små pojkar till enastående män är verkligen mitt livs viktigaste uppdrag!