En modern hemmafru

Mitt planerade kejsarsnitt i Uppsala

När jag blev beviljad ett planerat kejsarsnitt under min andra graviditet så spenderade jag dagar och nätter med att googla planerade kejsarsnitt för att läsa på om erfarenheter, händelseförlopp och tips. Chattforum och bloggar, allt jag kunde hitta. Så nu känner jag att det är dags att ge tillbaka, och dags för mig att skriva ner alla mina egna erfarenheter i ett långt, långt, långt blogginlägg. Jag hoppas att du som läser detta är en gravid kvinna som vill veta allt om planerade kejsarsnitt, kanske till och med om hur de går till på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Och du som är en regelbunden bloggläsare – feel free att skippa detta inlägg. Det kommer vara långt, antagligen lite tråkigt, och med stor sannolikhet lite för mycket info du hade klarat dig utan…

Men det är dags för mig att få ner detta nu, för min älskade bebis är snart 9 månader och jag vill inte glömma allt detta, då det var en fantastiskt positiv upplevelse! Värt att bära med dig när du läser kommande texter är att jag skriver endast ner mina egna erfarenheter, och att jag är en väldigt logisk, rationell person som inte är speciell känslosam eller sentimental av mig (eller överhuvudtaget operationsrädd). Och, som sagt, detta utspelade sig på Akademiska Sjukhuset i Uppsala 2018!

Beviljat kejsarsnitt

För att få ett beviljat kejsarsnitt på egen begäran måste du ha giltigt skäl. Jag vet, ”jag borde få bestämma över min egna kropp”, och jag vet ”vem är dem att bestämma vad som är ett giltigt skäl” osv. Been there. Men jag fick det beviljat, på grund av min tidigare vaginala förlossning slutade i psykiskt trauma och lätt PTSD som gjorde att jag kunde ha svårt att somna det första året av min sons liv. Det suger verkligen (både traumat och att kejsarsnitt måste beviljas av läkare), men så är det. Mitt bästa tips är att ta upp din önskan om kejsarsnitt på din allra första träff med barnmorskan, så processen börjar tidigt, då det kan ta riktigt lång tid. Du vill inte stressa över detta under graviditetens sista veckor.

Om du fått ett planerat kejsarsnitt pga medicinska anledningar så vet jag inte hur du känner över detta, men om jag kunde så hade jag 100% gjort om mina första förlossning till kejsarsnitt också. Det var som dag och natt för mig, så oavsett hur du känner just nu, så kan jag bara (utifrån mina egna erfarenheter) gratulera dig!

Inskrivning

Mitt snitt blev inbokat en vecka innan beräknad förlossningsdag, och ytterligare en vecka innan dess fick vi komma på inskrivning. Bästa påhittet ever, om vi hade varit nervösa över snittet innan dess så hade inget av det funnits kvar! Vi fick träffa en mysig barnmorska som gjorde alla sista vanliga koller, och hon gick igenom hela snittförloppet med oss, samt gav oss all info om vad som gäller innan (när man ska duscha, när man måste sluta äta osv), vi träffade en läkare som ställde några frågor om hälsan, och till sist en narkosläkare som… ja, han satt mest och chillade och pratade med oss, jag vet inte riktigt varför vi träffade honom. Han ställde några frågor bara. Jag är säker på att om man är operationsrädd eller kanske inte är lika frisk som mig, så tar de mötena lite längre tid.

Anyways, vi gick därifrån och kände att det här med bukoperation, det är en klackspark!

The Day Of

De gör planerade kejsarsnitt två dagar i veckan, och då förlöser de 4 kvinnor per dag (plus alla som behöver klämmas emellan pga akutsnitt). Två par skulle vara där vid typ 7-tiden och två vid 10-tiden (vilket vi skulle). Vi kom dit, och tillsammans med det andra paret så fick vi ett rum där vi fick byta om till sjukhuskläder och fick dropp. Sen var det bara att vänta! De bestämmer i vilken ordning de opererar dagens kvinnor utifrån hälsa/risker, och jag blev den fjärde och sista för dagen. Alltså vann jag i hälsa – yay! Haha, men jag är frisk, ung, hade en normal graviditet och det var mitt första snitt, så det var inte så förvånande. Det som dock var lite förvånande var hur länge vi behövde vänta! Inte förrän kl 15 var det dags för mig. Det gick ju bra, jag fick ju bara ligga och vila, och det var inte så mycket spring i rummet. Det enda var att jag inte hade fått äta sedan midnatt, och hade inte fått dricka sedan kl 6 den morgonen! Tur att jag inte är så känslig för hunger i alla fall! Det verkar inte vara normen dock, och det måste kommit emellan lite akuta situationer, för när det väl var dags för mig så skämtade sköterskorna med mig (”är du fortfarande kvar?”) :)

Slice me up

Vi traskade in i operationssalen och jag fick sätta mig på en sån där operationssäng och blotta ryggen. Obs, här kom första stora förvåningen! Ni vet hur man kollar på sjukhusserier på TVn, och någon blir opererad, så är rummet mörkt med massa starka lampor ovanför personen. Så var det då inte! Det var ett stort och väldigt, väldigt ljust rum! Helt upptänt hela tiden, och som sagt väldigt rymligt!

Eftersom Akademiska Sjukhuset är ett sånt där ställe där de tränar upp nya små ynglingar hela tiden, så fick jag sitta på den där sängen jättttttelänge (relativt, men med en naken rygg kändes det så) medan den nyexaminerade narkosläkaren (antar jag) satt bakom mig och tryckte tummarna på mina kotor medan han diskuterade med den rutinerade narkosläkaren (antar jag) vart han skulle trycka in den stora nålen som skulle bedöva mig. Uppenbarligen är det typ superpetigt. Men det störde inte mig, vi hade det glatt och trevligt och satt och skämtade ihop. Sköterskorna ställde massa frågor i hopp om att göra mig bekväm och lugn – något jag redan var. Snabbspola fram och han tryckte äntligen in nålen (kommer inte alls ihåg att det gjorde speciellt ont), och plötsligt forsade det in massor med människor i salen som drog fram diverse slangar och lade mig ner medan bedövningen spred sig snabbt. På en gång böjde två sköterskor upp mina knän och satte in katetern, och trots att jag definitivt var helt bedövad så kunde jag ändå känna det! Jag ba ”alltså, ska jag kunna känna det där?”, och de försäkrade mig om att allt var som det ska.

Avstickare – jag var alltså helt bedövad hela tiden (kände mig väldigt tung) och kunde inte röra något från bysten och ner, men jag kunde ändå typ känna beröring på något konstigt sätt. Jag kände absolut ingen smärta dock, men jag har hört från andra innan och efter att ”man känner ingenting förrän när de drar ut bebisen och då känner man ett hårt tryck”. Det brukar vara normen, men jag kände saker hela tiden! Jag kunde inte urskilja vad jag kände, och inget gjorde ont, men jag kände. Min makes goda gissning är att det bara beror på mängden bedövning de sprutar in.

Tillbaka till historian. De satte upp ett skynke och jag fick breda ut mina armar på mina sidor. Det var full fart i rummet, och narkosläkaren (en ung, piercad kille i vår ålder. Även det mycket otippat.) som skulle vara på min och min mans sida av skynket, skulle testa bedövningen. Smärta är på samma ”kanal” i kroppen som värme och kyla, men förvånansvärt inte beröring. Så bara för att jag kunde känna beröring betydde inte att jag kunde känna smärta. Om jag däremot kunde känna kyla, så kunde jag känns smärta! Så han tog en blöt och iskall bomullstuss och förde den från under min mage, hela vägen upp till bysten och först då kände jag den! Därav bedövad. Check. Även operationsläkaren gjorde en riktigt fuling då han tittade fram från andra sidan skynket och presenterade sig och småpratade lite med mig innan han började. Han avslöjade att under tiden vi pratat så har han nypt mig med en pincett flera gånger på magen utan att jag märkt något. Dags att dra igång då!

Allt gick snabbt och smidigt. Jag låg där och lyssnade på dem och småpratade med min man. Fokuserade på att inte titta på lampskärmarna ovanför, då jag hört att de kan reflektera vad som pågår på andra sidan skynket… jag tror inte ens det tog 10 minuter innan de plockade ut Samson ur min mage. Det roliga är att vi hörde honom skrika det där klassiska bebisskriket, men de lyfte inte upp honom och visade. Till slut insåg vi att han säkert fortfarande är kvar i min mage och de hade inte fått ut honom än! Så coolt ju!

Så vi fick träffa honom, hej ditt lilla gos, och min man följde med barnmorskan till det lilla rummet precis utanför operationssalen, där de lindade in honom och vägde och mätte. Resten av tiden jag låg och sattes ihop så fick min man och son hänga med mig. Jag skulle gissa på att allt tog totalt en timme, från början till slut.

Så gott som ny och ihophäftad (Ja, de häftade ihop mig istället för sydde. Jag har hört att varje läkare gör det som de känner sig bekvämast med, och jag skulle inte önska att de gjorde något annat än just det.), så flyttade de över mig från min operationssäng till en vanlig sjukhussäng (med hjälp av en lift, hör och häpna). Jag lades på uppvak och min man och son följde med. Där ligger man öppet med flera andra patienter tills bedövningen har släppt så mycket att jag kunde lyfta foten och dra upp mitt knä på egen hand. För mig tog det ca 1-1,5 timme. Då rullades jag vidare till BB.

Eftervård

BB var ändå helt okej. Jag hatade att stanna kvar där efter min första förlossning då jag inte ansåg att jag behövde hjälp, samt att vi inte var förberedda på att stanna kvar. Nu visste vi att vi skulle bo där minst två dygn, och hade köpt med massa snacks, underhållning och mat så vi skulle slippa den hemska sjukhusmaten. Vi kom ju dit på sen kväll, och redan den natten satte jag mig upp med min egen armstyrka, och first thing morgonen efter ställde jag mig upp. För mig var det inte alls så illa som jag hade läst, att det känns som att alla organen ska ramla ut osv. På insidan kändes inget kostigt, det mest sved i snittet och var läskigt att stå rakt då man vet att endast häftklamrar håller ihop en. Men! Ju mer man står, går och rör på sig desto snabbare läker man! Så de där sköterskorna, de trycker gladeligen i dig alla möjliga sorters piller för att du ska hålla dig så smärtfri som möjligt! Ju mindre smärta, desto mer vågar man röra sig. Det som är riktigt fascinerande är hur långt man klarar sig på endast en kombination av Alvedon och Ipren, vilket är det man får som standard, om man inte behöver starkare saker. Glädjestunden var att ta ut katetern, då den verkligen störde när man inte längre var bedövad!

Piller, öva på att gå, och konstanta besök av sköterskorna var vad våra dygn på BB bestod av. Det enda som var irriterande är att vad vi än frågade sköterskorna (vare sig det handlade om läkeprocessen, saker som rörde oss praktiskt, eller något som rörde Samson), så fick vi alltid helt olika svar beroende på vem vi frågade. Jaja, två dygn av det kan man nog överleva. Värt att nämna också är att jag denna gång hade beslutat att inte amma alls, så min man kunde mata Samson hela tiden vi bodde kvar på sjukhuset. Så i och med det kunde min kropp vila ytterligare, vilket var riktigt skönt!

Innan vi åkte hem så fick vi recept på massa piller, och de drog av förbandet som satt ovanpå snittet (!). Jag har typ aldrig känt mig så naken i hela mitt liv, haha. Att ha ett helt öppet snitt under magen, ihopsatt av häftstift, och bara… inget mer. Det kändes sjukt läskigt, men de tipsade om att lägga en stor binda mellan såret och byxorna, så känns det bättre. På så sätt fick såret ändå luft. Jaha, okej då, tack och hejdå.

Hemma

Jag läkte jättefort. Alltså jättefort. Jag minns att exakt en vecka efter snittet så stod jag och min son i köket och stekte pannkakor och dansade till musik. Jag vet, det låter knäppt, och kanske inte är normen direkt, men fortsätt läs så kommer du må bättre (alltså om du hellre vill läsa dåliga nyheter).

Jag skulle ta ut häftklamrarna på vårdcentralen efter typ 8-10 dagar. Jag hade läst att folk älskade det och tyckte det kändes befriande, då folk ofta tycker att de kliar när de suttit i ett tag. Jag kände inte att de kliade, men var taggad på att fortsätta processen att läka. Jag gick dit, hon plockade ut dem med typ en pincett (gjorde inte superont, men obehagligt och hann ändå få sån där blodsmak i munnen), och sen ba ”Hm.”. Jag ba ”Vaddå hm?”. Hon hade inte tyckt att det hade läkt ihop helt och hållet, trots att jag hade fått en ”sen” tid att plocka ut häftklamrarna. En kant såg inte helt färdig ut, och jag kan berätta varför: det var den sidan som en nyexaminerad, nervös trainee-operationsläkare hade stått på och häftat ihop mig. Vi hade sett det innan: höger sida av snittet såg rakt och superfint ut, vänstra sidan var lite sne och nästan lite klumpigt ihopsatt. Well well. Hon satte dit några tejpbitar och tyckte jag skulle komma tillbaka om typ 10 dagar, men jag hade fått nog av vården och bad vänligt men bestämt om att få med mig nya tejpbitar hem, då min man faktiskt kan hålla koll på det där snittet hemma, tack så hemskt mycket.

Här blev det lite jobbigt, för till skillnad från alla historier jag hade läst online, så blev jag sämre av att ta ut häftklamrarna. Ganska mycket sämre, men det måste varit för att jag inte hade läkt färdigt. Jag började gå lite framåtböjd igen, det sved mycket mycket mer osv. Jag minns tyvärr inte hur lång tid det tog för att helt läka ihop, men det ordnade sig själv i alla fall.

Men det jobbigaste i hela denna process (vilket på ett sätt är sjukt, att jag gick igenom en stor bukoperation och detta var det jobbigaste), var ganska exakt en månad efter snittet. Obs, nu kommer en sån där sektion av text som du inte vill läsa om du är en sån som säger ”okej, det där var lite för mycket information”. När man gör kejsarsnitt så blöder man ut avslaget efteråt, precis som efter en vaginal förlossning (jag vet, sjukt drygt). Och som sagt, en månad efter snittet så började jag störtblöda. Alltså verkligen störtblöda. Jag kunde inte ringa och kolla upp om det var ”normalt” då det började på en fredag eftermiddag, och jag är en sådan som inte skulle uppsöka akuten om jag inte visste att jag var döende, typ. Så jag blödde den helgen, och blödde som aldrig förr. Jag tänkte att om det inte hade minskat till måndag, så ringer jag in då, om än motvilligt. Så det rann och det rann och varje gång jag ställde mig upp så forsade det ut, och jag kunde knappt stå upp överhuvudtaget under hela helgen, då jag kände hur det konstant forsade och jag behövde ställa mina ben i kors, för det kändes som att allt blod i min kropp rann ut. Jag behövde byta bindor varje timme, annars var det kört, och när det var som värst då fylldes en hel maxibinda upp på 30 minuter. Låter helt sjukt när jag skriver ut det nu, men så var det verkligen! Tack och lov, på måndag morgon hade mängden gått ner till mer normala mängder, och jag ringde aldrig. Envis som en get, men ofta en korrekt magkänsla ändå.

Jag tror inte denna episod var relaterad till kejsarsnittet, men ändå en del av min förlossningsberättelse, och definitivt det jag tyckte var jobbigast med hela förlossningen! Och jag förespråkar alltså inte att du inte söker hjälp om det händer dig, jag ville bara skriva ner det som det var :)

Efter att det hände så var all dramatik över, och allt har bara blivit bättre och bättre. Jag led inte av operationen speciellt länge alls, och min man hade tagit ut semester och var hemma med oss i flera veckor för att avlasta så mycket som möjligt. Och till och med han sa någon gång att han var typ i chock över hur snabbt det gick för mig att läka. Och än idag har vi endast positiva minnen från kejsarsnittet. Om vi ska vara ärliga så skulle jag beskriva min första sons födelsedag som ”den värsta dagen i mitt liv”, och jag skulle beskriva min andra sons födelsedag som ”en genuint trevlig dag då vi fick träffa massa sköna människor” :)

Så om du ska gå igenom ett kejsarsnitt:

1. Var inte nervös

2. Det kommer säkert gå fantastiskt

3. Du föder barn precis lika mycket (och precis lika bra) som om du skulle gått igenom en vaginal förlossning

4. Ät piller efteråt

5. Lämna en kommentar om du har fler frågor som jag kan besvara! Stor kram på er kejsarinnor :)

 

Facebooktwittergoogle_pluspinteresttumblrmail

3 kommentarer

  1. Gör det ont att sätta i och ta ur katetern? Hur ser ärret ut idag? :) Jättebra berättelse för en extremt förlossningsrädd tjej som kommer sträva efter att få göra snitt, jag är inte långt gången, bara v12 men jag har redan bett bm om att få träffa Aurora, och jag kommer föda på Akademiska.

    • Så glad jag blir att inlägget kunde ge dig bra info! :)
      Katetern sätter de i när de bedövat dig, så det känns inte. Det var lite obehagligt att ta ut den, men det handlar bokstavligen om sekunder, så man kan bara andas och försöka slappna av, så är det över på en gång sen!
      Lycka till med ditt snitt, jag håller tummarna att du ska få precis den förlossningen du vill ha! Så bra att du tog upp det på en gång, det är jätteviktigt. Hör av dig igen om du har fler frågor :)

    • Åh juste, ärret! Ett år senare är det nu bara ett ljus streck under magen, men ingen förutom jag och min man kommer någonsin se det, då det är så hysteriskt lågt att det inte ens syns över mina allra lägsta trosor.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.