Jag fick världens finaste baby shower!

Min mamma, syster och bästa vän hade förberett så fint och alla mina vänner som kom bidrog verkligen till att det blev världens finaste dag! Så tacksam för alla människor i mitt liv som älskar mig och kommer älska min son. He’s a lucky dude.

Det var ingen överraskningsfest alls, utan jag hade fått vara med och bestämma datum och varit väl medveten om festen från början. Det är ju så olika i hur folk är, men i mitt fall (vilket jag tror många också skulle uppskatta för egen del) så tycker jag bättre om att inte bli överraskad. Man kan fixa i ordning sig innan, vara inställd på att träffa alla människorna, inte behöver planera om allt man kanske hade att göra egentligen och framför allt så är ju hälften av det roliga med en fest att längta efter den innan den händer.

Jag tror de flesta gör överraskningsfester för att de som planerar festerna tycker det är roligare så, men i mitt fall så var alla jätteglada att jag visste om allt innan! De kunde fråga mig frågor om be om min input på saker, fast jag inte behövde göra något själv. Så perfekt upplägg det kunnat bli, tycker jag!

Fikabordet var helt magisk med en specialbeställd tårta som var out of this world! Allt gick självklart i pojk-temat och allt smakade så GOTT!

Dekorationen var så genomtänkt och fin. Vi hade tävlingar, men inga ”jobbiga” sådana (ogillar verkligen lekar och tävlingar på fester i vanliga fall), utan bara roliga, och med riktigt fina priser! Vinnaren gick hem med en helt ny parfym, men ingen var en förlorare!

På varje plats fanns en liten presentlåda som jag bara tänkte att det skulle ligga någon godis i, men när vi öppnade dem så fanns det ett nagellack i varje låda, i en perfekt babyblå färg! En sådan fin överraskning!

I slutet av eftermiddagen så fick jag öppna alla presenter som folk hade tagit med sig, och det var så fina saker! Allt från kläder och gosedjur till babynest och filtar! Jag och bebisen blev rejält bortskämda. Framför allt så var det så härligt att träffa så många av ens fina vänner på en och samma gång. Det är inte så vanligt att det händer, och det fanns många som kom som jag inte hade haft tillfälle att träffa på riktigt länge innan den dagen.

Kortfattat så var det en riktigt, riktigt bra dag!

Vecka 39 och färdigbakad bebis! Nu är han beräknad om mindre än två veckor, men som alla blivande föräldrar brukar säga, så får han gärna komma lite tidigare om han behagar.

Den senaste månaden har egentligen varit den enda tiden under denna graviditet som det har känts lite tungt. Han har blivit så pass stor att varenda rörelse är obehaglig, och han är för tung för att jag ska kunna sova om nätterna. Men för bara några dagar sedan så höjdes obehaget till en ny nivå, när det började kännas som knivhugg nere vid blygdbenet för varje steg jag tog. Det gick från noll till 100 på en timme, och resten av dagen kunde jag inte gå alls utan att nästan gråta av smärta. Det har absolut blivit bättre, men jag har fortfarande konstant ont av att gå och röra mig. Vända mig i sängen är ju ett kapitel i sig, haha! Barnmorskan säger att anledningen är att bebisens huvud trycker nedåt så hårt, för att han är redo att komma ut. Så med allt obehag så kommer det ju något gott i alla fall!

Men det känns så sjukt jobbigt att bara skriva om smärtor och obehag i detta inlägg. Jag tycker typ inte det finns något värre än blivande mammor som bara klagar hela tiden. Don’t get me wrong, jag menar inte att de inte har rätt att klaga över smärtor, för vi gör en gripande människa i våra egna kroppar, och jag har hört om så många kvinnor som haft så otroligt mycket värre graviditeter än vad jag haft. Jag är lyckligt lottad. Men i vilket fall – jag hörde denna meningen någon gång, och den slog verkligen hem:

”For every woman who is complaining about her stretch marks, there is another woman who wishes she could have them”

Så ja, jag har ont. Men so what? Jag har skapat en människa, och snart kommer vi få träffa honom och det kommer bli fantastiskt. Då känns det lite löjligt att klaga. Min kropp är ju frickin’ awesome!

Hur det känns inför förlossningen? Det är en fråga jag får ofta nu för tiden. Jag är så sjukt likgiltig inför denna förlossning, att det inte är klokt. Alla trodde mitt kontrollbehov skulle ta över och jag skulle läsa allt och lite till för att förbereda mig så mycket som möjligt inför denna förlossning. Och, visst, jag har läst på det jag behöver ha läst på. Jag vet om de olika faserna, när man ska ringa förlossningsavdelningen och vilken smärtlindring jag vill ha. Men när det kommer till den mentala förberedelsen, övningar för att hantera smärta och så vidare… Varför ens försöka? Jag insåg, när alla säger att smärtan är obeskrivlig och man aldrig upplevt något liknande förut, varför ska jag då försöka tänka på den i förväg? Den kommer i vilket fall, och på något sätt ska ungen ut,  så det är ju ingen idé att oroa sig innan. Det kommer ju inte förändra någonting, speciellt när alla förlossningar ser olika ut och man omöjligt kan veta hur det kommer bli i förväg.
Plus att jag tycker det låter så vansinnigt löjligt när folk säger att man ska ”jobba med och inte mot smärtan”, och att man ska ”ta till sig den” och ”dyka ner i den”. Jag kan inte ta det seriöst, det är alldeles för flummigt för mig.
Så jag rycker lite på axlarna istället, stannar hemma under föräldrakurserna, och tänker att det kommer säkert gå jättebra. Och om det inte går jättebra, då är det i så fall ingenting jag kunde göra i förväg för att förändra det.

Förlossningsbrev är skrivet. Förlossningsplaylist skapad. Förlossningsväska packad. Det är däremot saker som jag själv kan ha kontroll över :)