Kategori: Familj (Sida 17 av 26)

Inlägget är reklam för Babyland.se och innehåller annonslänkar

Jag har två barn, Zion är snart två och ett halvt, och Samson är ett halvår. Och idag tänkte jag ge dig lite tips och råd om hur man kan göra det lite smidigare att gå från att endast ha ett barn, till att ha två!

När jag gick i väntans tider för andra gången, så researchade jag så mycket jag bara kunde om hur där är att bli tvåbarnsförälder. Det är så jag förbereder mig för saker! Men det jag lärde mig av egen erfarenhet som jag läste alldeles för sällan är detta: Det beror på vilket barn du får!

Det gick hur bra som helst för oss att gå från ett till två barn – för lillebror är en såndär nöjd-hela-tiden/sitter-still-i-vagnen/behöver-ingen-uppmärksamhet- bebis. Han är 10 gånger enklare än storebror var, och tack vare detta så trivs jag mycket mer med att ta hand om två barn än ett! Och jag säger inte detta för att skryta, utan endast för att peka på att det beror på vilket barn du får! Om vi hade fått en kopia av storebror, så hade det nog varit kaos hela tiden då man skulle behöva ta hand om både en missnöjd bebis och en aktiv tvååring.

Men trots att det är den allra största faktorn, så finns det ändå saker ni kan göra för att förenkla den första tiden med två barn!

Innan småsyskonet kommer

1. Var inställda på det värsta

Det låter hemskt, men det funkar! Läs massor av historier om tvåbarnschocken och frågar runt hur det är/var för andra i er närhet – och lyssna bara på dem som säger att det är kaos! Prata om vad ni realistiskt kan komma att gå igenom och hur tuff första tiden kommer vara. På detta sätt blir det endera precis som det ni var förberedda på, eller så blir det en glad överraskning! (Alltså – lyssna inte på mig när jag sa att allt gick superbra för oss, haha)

2. Förbered storasyskon

Förbered storasyskon på vem som kommer komma till er familj, och anpassa detta efter hur just ert barn är. Zion är väldigt enkel känslomässigt, och behöver inte lång tid på sig att ställa in sig på saker, utan blir snarare förvirrad om man pratar om saker i för god tid. Han visste ju att lillebror låg i magen, men vi fokuserade mer på att lära honom vad en bebis är, då vi inte hade några i vår närhet. Vi tittade på många youtube-filmer med nyfödda bebisar, supertips! Vi viskade när de sov på filmerna, och vi visade även några filmer när de grät, så det inte skulle vara främmande. Det finns också många som filmat när deras storasyskon träffat bebisen för första gången, och då pratade vi om hur de klappade bebisen försiktigt, och sa att det är precis som lillebror.

3. Tänk igenom vagnen

Tänk igenom hur gammal din förstfödda är, och ifall det finns behov av en dubbelvagn! Vi har en dubbelvagn och skulle inte klara oss utan en, och det är knappt två år mellan våra pojkar. Zion sitter fortfarande jättemycket i vagnen och jag skulle inte kunna gå ut på promenader utan en sits till honom. Ifall han var äldre så hade jag köpt en ståbräda till enkelvagnen istället, men det hade vi inte klarat oss på som det är nu.

4. Planera in extra semester för pappan

Jag födde med planerat kejsarsnitt, så för mig var det näst intill nödvändigt då jag inte fick lyfta Zion på en månad, men jag skulle ändå rekommendera det! Pappan får 10 dagar att vara hemma med familjen, men om ni har lite extra semester intjänad som väntar på att plockas ut – ta ut den i direkt anslutning! Min man var hemma i fem veckor efter att Samson föddes, och det var verkligen ovärderligt då jag kände mig väldigt varm och bekväm i kläderna när det var dags för mig att vara själv!

5. Köp en present till storasyskonet

Om ni tror de skulle uppskatta det, köp en present till storasyskonet ”från småsyskonet”. När ni kommer hem från BB så kan ni plocka fram en inslagen present som ni gömt i garderoben sedan tidigare, och glatt utbrista att ”lillebror/lillasyster har tagit med sig en present till dig!”. Något härligt onödigt, beklätt i deras favoritkaraktär :)

Efter småsyskonet kommer

6. Bärsele eller sjal

Detta hjälper till enormt! Att ha en sele eller sjal som man kan bära bebisen i och samtidigt ha händerna fria till storasyskonet – helt ovärderligt! Jag har selen på mig varenda gång vi går ut till lekplatsen och när vi går och veckohandlar har jag Zion i kundvagnen och Samson i selen.

När jag skulle välja sele så läste jag på rejält (som jag alltid gör) för att se till att jag köper den bästa, och den som flest personer är nöjd med. Det blev utan en tvekan en Ergobaby 360 för vår del (adlink)! Barnet kan sitta inåt, utåt, på ryggen och på höften. Med extra spädbarnsilägg kan man bära bebisen från födseln och bebisen blir helt omsluten, som en varm kram. Både jag, min man, och vår bebis älskar den – den är ergonomisk, flexibel, bekväm och man får inte ont av den! Om du är intresserad av att kika vidare på den så finns den att köpa HÄR (adlink). Jag rekommenderar Babyland.se starkt, då de har fri frakt, snabba leveranser och till och med gratis hemleverans på beställningar över 1000 kr :) Hur bra?!

7. ”Glöm bort” bebisen

Vi hade noll syskonavundsjuka, och jag tror att det till stor del handlar om storasyskonens personlighet. Zion är som sagt väldigt enkel känslomässigt, och vi hade tur där. Men det var en sak vi gjorde som vi ändå tror hjälpte till massor – vi ”glömde bort” bebisen första tiden! När man har något så nytt och så gulligt så är det lätt att man alltid pratar om bebisen, och att det blir lite väl mycket ”Zion, visst är lillebror söt?” och ”Wow, vilken fin bil, Zion. Vill du visa den för lillebror?” och ”Zion, titta! Lillebror gäspar!”. Gör det som inte känns naturligt – glöm bort bebisen. Den sover ändå dygnet runt i början! Låt bebisen sova i fred, gå inte och titta på den, prata inte om den och ta inte upp namnet hela tiden. Vi pratade så lite om bebisen framför Zion, att han till och med kom på då och då att lillebror fanns, och då gick han kärleksfullt fram till vaggan på eget initiativ och ville visa upp sina bilar.

8. Äldst först

När du har hand om barnen på egen hand, så kommer det komma tillfällen då båda panikgråter samtidigt. Då kan du komma ihåg principen: Äldst först. Bebisen kan inte få sina känslor sårade av dig än, men det kan din förstfödda.

9. Sov mycket

När man hade en bebis så var man uppe hela nätterna och matade, men det var okej, för så länge bebisen sov på förmiddagen så kunde man själv också ligga kvar i sängen och sova. Nu är man istället uppe hela nätterna, och klockan 6 på morgonen så kommer storasyskonet och drar upp dig ur sängen. Not cool. Men därför måste du försöka sova så mycket du kan! För ett par veckor sedan så gick jag och lade mig typ klockan 20 varje kväll. Så fort pojkarna sov så sov jag. Kändes det jättekul? Nej. Fick jag egentid med min man? Nej. Blev mina dagar generellt bättre? Ja! Jag märkte stor skillnad mellan att somna kl 20 och somna kl 23. Det är ju självklart inte hållbart att gå och sova varje kväll kl 20, men när du känner behovet – bara gör det!

10. This too shall pass

Kom ihåg detta och påminn dig om detta ofta – This too shall pass.

När det är riktigt, riktigt jobbigt och du inte får sova och storasyskon har magsjuka och småsyskon har kolik och diskmaskinen gått sönder och du inte duschat på en vecka. This too shall pass och du kommer ha överlevt det!

Och när sommaren är här och du sitter barfota i skuggan med din lilla joddlande bebis som biter på sin svala bitring och ni tittar på när ditt äldre barn springer tjutande fram och tillbaka genom vattenspridaren medan du äter vattenmelon och känner att livet bara känns så himla bra just nu. This too shall pass och fastän livet ibland är kaos så är det dessa dagar du kommer se tillbaka på med ett leende när åren har tickat på, och önska att du kunde få återuppleva dem igen, om ens för bara fem minuter.

Det var mina 10 tips och råd för att gå från ett barn till två! Hoppas detta inlägg var hjälpsamt för någon, och lämna gärna en kommentar i så fall!

Mitt tidigare inlägg om föräldrahacks var så uppskattat att jag nu tänkte skriva om 3 föräldrahacks till, som förenklar våran vardag enormt. Föräldrar – enjoy!

Föräldrahack nr 4

Detta kanske de flesta gör, men vi vill helst inte ha doften av blöjor i vår lägenhet, oavsett vad som ligger i dem. Därför har vi vår blöj-soptunna på balkongen!

Självklart har den ett svängbart lock också, så det inte luktar där ute. Men det är nog mest på grund av den friska luften, helt ärligt, då den säkert hade luktat enormt mycket mer inne i vårt hem.

Föräldrahack nr 5

Alla barn älskar att leka med vatten, eller hur? Och de flesta barn har även svårt för tandborstningen. Vi hade väldigt lätt med Zion fram till drygt en månad sedan, då han inte längre ville ha sina tänder borstade. Då detta var ungefär i samma veva som han skulle börja använda toaletten så köpte vi hem en pall från Ikea, och jag kom på ett vinnande koncept. Efter han har gått på toa så får han ställa sig på pallen och leka med vatten, men bara om jag får borsta hans tänder samtidigt!

Zion älskar att bara leka med sina händer under kranen, men ibland får ett plastdjur följa med och ta en dusch också. Är ditt barn inte lika lättflörtad? Ha en liten låda med måttsatser och roliga saker man kan måtta och hälla vatten med, och ta bara fram den när det är dags att borsta tänderna. Jag får stå och hålla på hur länge som helst!

Föräldrahack nr 6

Detta tips fick jag av min vän och fellow mom! Ikeas klassiska köksstege/pall ”Bekväm” har nog många hemma hos sig (om du ännu inte har det så kostar den bara strax över hundralappen), och den passar perfekt som stol för ditt barn när de vuxit ut sin höga barnstol!

I många hem kanske barnet kan gå på vuxenstol direkt, men vi har svängbara stolar så det var inte riktigt ett alternativ. Plus att Zion hamnade ändå lite för långt ner med dem. Denna pall är perfekt då sitsen hamnar typ 5 cm högre än en vanlig köksstol, och den får till och med ett trappsteg så de själva kan klättra upp och ner för den. Om man hellre föredrar så kan man ju även vända på den och använda trappsteget som fotpall. Perfekt för en hundring ju!

Min favoritfunktion är dock denna.

De gånger man vill att de ska äta något vid ett bord, men inte nödvändigtvis matbordet (tex – när de tittar på tv, eller äter och umgås medan du fixar i köket) så kan de sitta på trappsteget och använda sin vanliga sittplats som bord. Detta funkar fortfarande för Zion, fastän han snart kommer bli för lång. Superpraktiskt i vilket fall!

Det var mina 3 nya föräldrahacks som världen helt enkelt behövde få ta del av! Kommentera gärna om du blev inspirerad av något eller testar det själv!

Äldsta sonen är pottränad! Eller ja, toatränad. Han har slutat med blöjor i vilket fall. Så duktig ju!!

Han är 2 år och 4 månader och det gick hur bra som helst. Vi använde oss att boken Potträning på 3 dagar som vi lånade från biblioteket och det gick galant! Av de som följt den metoden har 30% blivit pottränade på 3 dagar, 70% inom en vecka och 90% inom två veckor.

Det funkade riktigt bra för oss, och två dagar efter att vi tog bort blöjan för allra första gången så var vi redan på ett köpcentrum och gick på offentliga toaletter med honom. Även nätterna har varit torra.

Allt har faktiskt gått över förväntningar måste jag säga. Zion har alltid varit väldigt fysisk av sig och varit rätt tidig med allt sådant. Däremot är han ett sånt barn som bara vill leka hela dagarna och har noll intresse av att ”lära sig” saker, samt så är han väldigt sen med talet (Han pratar konstant, men sina egna ord. Vi förstår men inte andra). Så vi tänkte att det kunde gå hur som helst, endera skulle han vara lätt att potträna, eller väldigt svår. Så skönt att det verkligen inte var några problem!

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Om du är förälder, vad tycker du är den största utmaningen?

Jag och min man har tyvärr svårt med exakt samma sak – tålamodet. Vi är båda ganska korrekta människor, och gillar när saker är på ett visst sätt, och därför började det bli en utmaning för oss när Z blev så pass stor att han började testa gränser och gå emot det vi sa. När han gjorde detta tappade vi båda lätt tålamodet och blev arga. Och det värsta var ju att vi båda hade problem med just tålamodet.

Redan innan detta problem började så hade jag funderat över just uppfostran, och hur jag skulle vilja uppfostra mina barn på ett medvetet sätt. Alltså, som om jag visste vad jag gjorde, och inte bara känna att jag chansade hela tiden. Men jag visste ju ingenting om att uppfostra barn! Därför sökte jag runt på massa böcker om barnuppfostran – både litteratur om att uppfostra specifikt pojkar, och mer generella böcker om att vara förälder, fast av kristna författare (då jag är kristen och vill uppfostra mina barn på ett kristet sätt).

Detta resulterade i att jag fick en hög av dessa böcker när jag fyllde år och jag har nu läst ut den första – Oj. Oj. Oj.

Jag ville börja med att läsa en bok om barnuppfostran generellt, men med ett kristet perspektiv. Den boken jag till slut önskade mig blev en bok som hade toppat många nya listor över just denna typ av bok. Parenting heter den kort och gott, skriven av Paul David Tripp (adlink).

Denna boken har helt klart förändrat mig som förälder, från introduktionen, och fram till sista sidan! Så sjukt bra, praktisk, radikal och enkelt skriven! Jag försökte förklara den för min familj, och sa ”Jag mår typ fysiskt illa av det faktum att jag har halva boken kvar att läsa, då den redan förändrat mig så mycket”, haha! Min man läser inte böcker, så istället behövde jag ha en uppdaterings-session med honom efter varje kapitel, då jag var så mån om att han skulle ha samma information som jag, och på detta sätt har denna bok hjälpt oss båda.

Boken förklarar varför dina barn gör sakerna de gör, varför du reagerar på det sätt som du reagerar, vad du istället bör göra, och varför, samt hur man jobbar förebyggande, och vilka saker man faktiskt inte kan göra någonting åt.

Denna bok rekommenderar jag starkt, och den har utan tvekan gjort mig till en mycket mer tålmodig förälder med mycket mer nåd till mina barn! Om du är en kristen förälder som har en längtan att uppfostra dina barn på ett mer Kristuslikt sätt, läs denna bok! Den har verktyg för massor av olika utmaningar, från småbarnsåren fram tills barnen flyttar hemifrån.

Om du vill köpa hem den här boken så finns den att köpa HÄR (adlink), och det kommer du nog inte att ångra!

Nu när jag läst ut den, så har jag istället börjat läsa en (ännu en kristen) bok inriktad på att ta hand om just pojkar, och av det lilla jag hunnit läsa så verkar den fokusera mycket på hur pojkars psyken utvecklas medan de växer, så man förstår lättare vad de går igenom och vad de behöver i varje livsfas. Perfekt för någon som mig själv som växte upp i en tjejfamilj och inte vet någonting alls om pojkar egentligen, haha!

Den har också ett sätt att fokusera och förklara mycket av pojkars vildare, fantasifullare och lite ”galnare” sidor, och hur man kan ta vara på dessa drag och forma det till något positivt, istället för att försöka tämja dem till hur samhället ofta tycker de ska bete sig. Den refererar till exempel mycket till klassikern Where the Wild Things Are när den går in på pojkars olika beteenden. Det var precis något sådant jag var ute efter, då Zion har en väldigt härlig, explosiv personlighet :)

Wild Things – the art of nurturing boys är namnet på boken, skriven av Stephen James och David Thomas (haha, kändes som att jag skrev fyra separata förnamn…) och den kan man köpa HÄR! (adlink)
Som sagt, denna har jag bara läst början av, men om du är på jakt efter en kristen bok om pojkar och hur man tar vara på deras vildare sidor, så tror jag du har hittat rätt!

Och om du själv har några föräldraböcker att rekommendera, så gör gärna det i kommentarsfältet!

Att bli mamma är något som jag drömt om sedan jag var liten. Att gifta mig och få barn att ta hand om, det är det enda jag velat göra med mitt liv (inte för att jag gillar barn speciellt mycket, jag har bara alltid tänkt att jag skulle bli en sjukt bra mamma). De flesta har denna dröm, men tillsammans med andra livsdrömmar. Saker man vill studera, ställen man vill resa till, karriärer man vill ha. Inget fel med det, men för min del är hustru och mamma det enda jag velat göra. Jag är övertygad om att det är mitt livs kall!

Det är klart att jag undrat hur det kan vara så. Alla andra runt omkring en hade drömmar om saker de ville göra med sina liv, medan jag hade drömmar om vad jag ville göra i mina barns liv. Men dag läste jag denna texten och allt kändes plötsligt mer logiskt…

Det kanske inte är meningen att jag ska utföra storverk i arbetslivet eller göra karriär,  utan jag tror att min livsmening är att ta hand om mina pojkar. Jag har ingen aning om vad de kommer göra i sina liv, men det kanske inte är möjligt utan att ha haft en närvarande mamma som gjort dem till glada, trygga och starka individer.

Vem vet, det kanske till och med är deras barn som har storverk framför sig, och tack vare sin uppfostran så kan de i sin tur ge en trygg uppfostran till sina egna barn, som kommer att behöva det en dag! För allt får inte sin förklaring här och nu, man måste backa lite och se hur liten man själv är ibland.

Jag tror inte att det finns något viktigare jobb på denna jord än att vara mamma. Tänk, ifall världen såg annorlunda ut och alla mammor hade möjlighet att ge sina barn tid, kärlek och trygghet – hur annorlunda hade inte världen sett ut om 20 år, när dessa barn blir morgondagens samhälle? Visst, det finns så många olika yrken och sätt att påverka tusentals människor på, men det finns bara ett jobb som kan forma en total människa, från ett befruktat ägg upp till vuxen ålder. Jag tror att barn föds med en personlighet, men precis som vissa människor formas av sin omgivning till att bli kriminella och våldsamma, så tror jag att alla kan formas till att bli goda människor. Och det är mammor som har fått den möjligheten.

Jag vill förtydliga en sak. Det är verkligen sjukt jobbigt att vara mamma. Det är svårt, irriterande, svettigt och fruktansvärt tröttsamt. Man vaknar under nätterna, går upp alldeles för tidigt, byter blöjor, torkar bort smuts som snart hittar tillbaka, försöker hantera trots och synkroniserade gråtattacker, lagar mat till alla, har skuldkänslor över tv-tid, får aldrig gå på toa i fred och får aldrig klocka ut, ta en rast eller en semester. Ni föräldrar kan relatera!

Men på något konstigt sätt spelar inte det där någon roll. Det är större än så. Och det skriver jag inte för att jag är supermamman som aldrig blir arg på sina barn, för de sitter alltid lugn och stilla och läser böcker och löser korsord. Nej, nej. Fram tills för ett par månader sedan så har jag faktiskt haft stora problem med mitt tålamod och självbehärskning. Så jag började läsa underbar litteratur om föräldraskap som hjälpte mig enormt. Jag gjorde research, helt enkelt, precis som med vilket jobb som helst. Jag lär mig varje dag hur jag ska bli en bättre mamma. Mödraskap är min karriär, och jag vill bli bättre för varje dag som går.

Men medan jag håller på att lära mig hur jag kan bli den bästa mamman för mina barn, vet ni vad jag gör? Jag är där för dem, hela tiden.

Jag tänker inte tala illa om förskolor nu, så du har med dig det i texten framöver. Förskolor är jättebra för föräldrar som verkligen behöver dem. Och alla pedagogerna, vilka hjältar! Men. Vi har kommit till det bisarra läget i Sverige, då alla lämnar in sina barn på förskolan, ofta från ett års ålder, vare sig man måste eller inte. Det har liksom bara hamnat på rutin. Igen, jag vill förtydliga mig. Det finns dem som verkligen måste. Och sen finns det dem som tror att de måste. Att de måste för att behålla sin levnadsstandard, att de måste för att barnet ska få socialt umgänge, att de måste för att alla andra gör det. Skit i det, man måste faktiskt ingenting! Om ni är två föräldrar, och en av er jobbar, har ni råd att en av er stannar hemma då? Och jag menar inte att ni har råd med att stanna hemma, och dessutom ha råd med en ny bil. Och jag menar inte att stanna hemma, och dessutom äta ute en gång i veckan. Och jag menar inte stanna hemma, och dessutom uppgradera till senaste datorn/TVn/mobilen. Utan jag menar bara, att en av er stannar hemma. För om ni har det, så vill jag bara säga: det är faktiskt ett alternativ.

Vår familj lever gott i ett visst perspektiv. Vi har en lägenhet, en bil (Gamla Bettan, snälla dö inte än), och mat och grejer så det räcker! Men vi måste vara väldigt välplanerade med våra veckoinköp. Vi äter inte ute. Vi köper inget om vi inte måste, varken kläder eller prylar. Vi måste hålla koll på kontot i slutet av månaden, så att vi har så det räcker. Men vet du varför? För vi lever på min mans lön. Vi tar ut några föräldradagar i veckan för att gå runt, men jag har helt gett upp mitt SGI, vilket många ser som korkat. Detta är uppoffringar vi gjort för att jag ska kunna vara hemma så länge som möjligt med våra söner. För jag tror att barn inte formas under kvalitetstid, utan kvantitetstid. Det händer i vardagen, och hur ska jag kunna forma dem om jag inte är med dem? Och visst, om ett år eller så kommer jag nog behöva bidra med någon form av inkomst, då vår föräldrapeng tar slut, men även då har jag mitt hopp i att kunna hitta ett jobb jag kan sköta hemifrån, så jag fortfarande kan ha dem hos mig. Jag vill, om möjligt, ha dem hos mig tills de får skolplikt, för att jag vet att jag annars kommer ångra åren vi aldrig får tillbaka, när det inte går styra över deras skoltid längre.

Och nej, du måste inte göra såhär. Du får sätta dina barn på förskolan om du vill. Dagmamma är ju ett bra alternativ också. Jag vill bara skriva hur vi gör, då vårat sätt att leva har blivit väldigt ovanligt i dagens samhälle, och jag vill bara säga att det går. Om du vill stanna hemma med dina barn, och det går att få till, gör det! Var inte orolig över att barnet blir understimulerat av dig, jag tror att barn är drastiskt överstimulerade nu för tiden. Var inte orolig för att alla andra lämnar bort sina barn – detta bryr inte dina barn sig om, och när du skickar iväg dem på sitt första obligatoriska skolår, och du inser att den lilla luckan av tid ni hade tillsammans hela dagarna är över, så kommer du inte tänka ”om jag ändå gjorde som alla andra”. Om du har karriärsdrömmar eller yrkeslivsdrömmar – följ dem! Men jag tror att det kan vara bra att ha hört vårt perspektiv ändå, bara så ni överväger alla alternativ. När mitt sista barn börjar skolan är jag 32 år. Och när mitt sista barn tar studenten är jag 44 år. Det är så mycket av mitt liv kvar då, att jag nästan blir uttråkad bara av att tänka på det! Haha! Jag har gott om tid att tänka på mig själv, när dessa kritiska år är förbi.

Alla familjer är olika, och man måste göra det som är bäst för sin familj. Men jag vill bara skriva hur vår familj tänker, om någon där ute behövde höra att normen kanske inte alltid är det bästa för alla.

Och angående hur jobbigt det faktiskt är att vara mamma – det är trots allt det bästa som finns. Bara kom ihåg att lev lite långsammare, släpp de kraven som inte är ett måste, stanna inne om ni inte känner för att gå ut, plaska i pölar om ni inte vill stanna inne en regnig dag, titta på en extra film när ni känner för det, ät middag på golvet som en picknick när ni inte orkar duka fram, gör en smoothie när ni inte känner för att laga lunch, se in i dina barns ögon och notera färgen i dem, stanna upp och titta på när de leker fantasilekar – fatta att du gjorde dem! Allt annat än dem är bara vitt brus.

PS. Ni som gillar kvotering kan självklart byta ut ”mamma” till ”pappa” i hela texten. Förutom meningen om att man formar barnen sedan de var ett befruktat ägg, den får ni lämna i fred.