Förra veckan var minst sagt tuff!

Helgen innan veckan drog igång så hade min man en intensiv period på jobbet. Jag körde ensamstående-växeln och längtade till måndagen då jag skulle få lite avlastning igen. Och dessutom så fick Zion någon konstig magsjuka under dessa dagar. Fredagen och lördagen kräktes han en gång var på morgonen, men inget mer. Pigg och glad var han, men noll aptit. Men på söndagen kräktes han några gånger på dagen också (endast vatten, då han inte hade ätit på ett par dar), och natten till måndag spårade det verkligen! Hela natten kräktes han, och däremellan bad han konstant om vatten. När han fick det så kom det upp direkt igen. Vi bestämde oss för att se om han kunde hålla något nere när han var vaken, men även frukosten kom upp och vid frukostbordet började ögonen flimra, och vi förstod att vi tappar honom.

Väl inne på barnakuten så tog de tester och blodprover och sedan öste de i honom dropp like there was no tomorrow. ”Var det illa?”, frågade jag. ”Ja”, svarade dem.

Vi spenderade dagen där tillsammans, och på kvällen hade de dessutom fixat ett rum på barnsjukhuset för mig och Zion. Han behövde vara kvar under natten så de kunde hålla koll på honom.

Ett sjukt tufft dygn blev det, och det var galet tufft för Zion som ens i normala situationer inte gillar nya platser, nya människor, eller att folk rör honom och tittar på honom. Mycket tårar och skrik, lite sömn, och mycket Daniel Tiger och piggelin. Han åt inget mer där, vilket de vanligtvis vill, men läkarna förstod att han vantrivdes i miljön så de skickade hem oss nästa förmiddag i hopp om att han skulle börja äta hemma istället.

Som min mamma sa, nu gäller det att hålla honom frisk, för traumat av sjukhuset lär han inte glömma i första taget :)

Några dagar senare började han äta som vanligt (alltså näst intill ingenting, men vi ignorerar det just nu haha), och vi hälsade på mormor och morfar. Det han sa om och om igen när det var som värst på sjukhuset var ”hemma mormor morfar”, så då fick han äntligen sin vilja igenom :)

… Och då blev Samson magsjuk såklart! Tack och lov (!) så slutade det innan det eskalerade på riktigt, och han kräktes i två nätter, sedan lade det av. Nu är det bara aptiten som inte kommit tillbaka än. Sjukt konstig magsjuka, men läkaren på akuten sa att han anade att det var någon särskild, konstig sort som går runt just nu, då han hade behandlat fall som Zions tre, fyra gånger inom en kort tid. Så vi föll för den rackaren!

Hur som helst. Samson blev frisk, och då blev min man sjuk. Haha, det är nästan nu man börjar skratta, eller hur? Det som var skönt med honom var att han hade en dag som var riktigt jobbig, sedan har det bara blivit bättre för var dag. Nu är han pigg och glad på alla sätt förutom att han ännu inte är bra i magen, så han är fortfarande hemma med oss.

Så det är läget hemma hos Angelbacks, haha! Jag är, som alltid, last man standing med mitt superduperimmunförsvar (sa hon ödmjukt, och blev sjuk nästa dag säkert. Haha. Nej. Sluta skoja om sånt. Men så blir det säkert. Nej! Sluta! Aldrig!)

Sam är i alla fall frisk nu, och jag fördriver min tid här borta med att få tillbaka hans aptit och hitta på sätt för honom att inte äta för mycket mejerier (för hårt för hans mage just nu). Svårt då det enda han är sugen på är yoghurt, då mina pojkar alltid äter det till frukost, och det definitivt är deras största mål om dagen. Imorse frestade jag med bananpannkakor som tack och lov alltid går ner… och inte så förvånande :)