Kategori: Livet (Sida 18 av 20)

Okej, kvinnor har fött barn i alla tider och egentligen behövs inte massa prylar och grejer för att man ska kunna hålla mamma och barn vid liv, det vet vi. Men en välplanerad och organiserad människa som yours truly tog ändå sin lilla tid innan bebis anlände, för att ta reda på vad man skulle kunna göra för att göra livet lite enklare, den där första tiden hemma. Så värt, såklart. Planering är alltid värt! Haha. Så sjukt töntig…

Nu finns det ju självklart en massa saker som man skulle kunna sätta på en sådan här lista, men jag har försökt fokusera på vad som gör livet lättare för en nybliven mamma i huvudsak. Nedanstående saker gjorde i alla fall mitt liv lite enklare!

– Fryst mat! Innan Zion kom så gjorde jag storkok och lade in i frysen, som vi levde på typ de två första veckorna. Det, och maten som besökare köpte med sig, haha. Det var så skönt att inte behöva tänka på mat den första tiden! Vi frös in lasagne, köttfärssås, färdigstekt tacoköttfärs (gott till varma mackor, pizza eller vanlig taco) och fajitas med paprika och lök (just add tortillabröd).

– Bunkra upp med värktabletter. Först använde jag dem mot den uppenbara smärtan efter förlossningen. Sedan mot amningen. Sedan mot huvudvärken som kommer med sömnbristen :)

– Läsk. Eller kaffe, om du föredrar det. Dels för att motverka sömnbristen och dels för att man förtjänar en guldkant!

– Bra amningsbh:s. Och inte i den storleken man hade innan bebisen kom.

– Purelan amningskräm. Räddaren i nöden de första dagarna.

– Drickyoghurt. Den ultimata frukosten/mellanmålet när man endast har en hand fri!

– Bra tv-serier! Mycket tid i soffan om vi ska vara ärliga…

– Torrschampo. Ain’t nobody got time att duscha.

– En fantastisk make, som hämtar allt man behöver när man sitter fast med bebisen, som tycker man är vacker även med spyfläckar på linnet och ringar under ögonen, och som inte anmärker att det kanske räcker med bullar för en dag… Ensamstående mammor, jag har aldrig haft mer respekt för er!

Det finns så mycket man skulle kunna säga om livet med vår lille pojke. Allt förändras ju verkligen i samband med att man får ett barn!

Nu har Tobias börjat jobba igen, och jag har klarat min första vecka hemma själv med Zion. Baam! Visserligen har vi inte direkt varit ute på äventyr i stora världen eller så, utan vi har hållit oss hemma och dagarna har bara gått ut på att mata, byta blöjor, gosa, trösta och söva. Men ändå! På dåliga nätter får jag bara 1-2 timmars sömn, och på bra nätter får jag 4-5 timmars sömn, så att bara genomföra en hel dag, även om den spenderas i soffan, känns lite som en win vissa dagar, haha! Zion föredrar att festa på nätterna, precis som när han var i magen. Och ifall han känner för att sova på natten, då måste han sova på mig.

Min vanliga utsikt här hemma i soffan. Man kan ha det värre :) Zion älskar att ha ljud runt omkring sig, och somnar lättast på dagen ute i vardagsrummet där vi är, med tvn på eller musik i högtalarna. Tack och lov för det!

Men att sova på mamma är favoriten. Och ursäkta, men hur underbart med så mycket hår på huvudet?! Är helt kär i hans hår (bebisar med hår överhuvudtaget), det var också det första jag såg när han kommit till oss under förlossningen. Jag ba ”har han hår?!?” Haha!

Nybadad och gosig. Äntligen har vi introducerat napp till honom, för rackarns vilket sugbehov han har haft. Han börjar sakta men säkert fatta grejen, och för det mesta lyckas han behålla den i munnen, så nu är både han och hans mamma lite nöjdare.

Mys med mina grabbar.

Och på tal om grabbar, så fick min familj till en ”4-generationers-bild” förra veckan! Här är min farfar, min pappa, jag och min son. Mycket power-män i den bilden, skönt att man är där och väger upp lite, haha!

Det är så roligt att få ett barn som glädjer så många, inte bara mig och Tobias. Han var så efterlängtad av både familj och vänner, så han har verkligen blivit ”allas” bebis. Den nyaste prinsen fick namnet Alexander, precis som Zion heter i mellannamn, men Zion är våran alldeles egna lilla prins!

Jag fick världens finaste baby shower!

Min mamma, syster och bästa vän hade förberett så fint och alla mina vänner som kom bidrog verkligen till att det blev världens finaste dag! Så tacksam för alla människor i mitt liv som älskar mig och kommer älska min son. He’s a lucky dude.

Det var ingen överraskningsfest alls, utan jag hade fått vara med och bestämma datum och varit väl medveten om festen från början. Det är ju så olika i hur folk är, men i mitt fall (vilket jag tror många också skulle uppskatta för egen del) så tycker jag bättre om att inte bli överraskad. Man kan fixa i ordning sig innan, vara inställd på att träffa alla människorna, inte behöver planera om allt man kanske hade att göra egentligen och framför allt så är ju hälften av det roliga med en fest att längta efter den innan den händer.

Jag tror de flesta gör överraskningsfester för att de som planerar festerna tycker det är roligare så, men i mitt fall så var alla jätteglada att jag visste om allt innan! De kunde fråga mig frågor om be om min input på saker, fast jag inte behövde göra något själv. Så perfekt upplägg det kunnat bli, tycker jag!

Fikabordet var helt magisk med en specialbeställd tårta som var out of this world! Allt gick självklart i pojk-temat och allt smakade så GOTT!

Dekorationen var så genomtänkt och fin. Vi hade tävlingar, men inga ”jobbiga” sådana (ogillar verkligen lekar och tävlingar på fester i vanliga fall), utan bara roliga, och med riktigt fina priser! Vinnaren gick hem med en helt ny parfym, men ingen var en förlorare!

På varje plats fanns en liten presentlåda som jag bara tänkte att det skulle ligga någon godis i, men när vi öppnade dem så fanns det ett nagellack i varje låda, i en perfekt babyblå färg! En sådan fin överraskning!

I slutet av eftermiddagen så fick jag öppna alla presenter som folk hade tagit med sig, och det var så fina saker! Allt från kläder och gosedjur till babynest och filtar! Jag och bebisen blev rejält bortskämda. Framför allt så var det så härligt att träffa så många av ens fina vänner på en och samma gång. Det är inte så vanligt att det händer, och det fanns många som kom som jag inte hade haft tillfälle att träffa på riktigt länge innan den dagen.

Kortfattat så var det en riktigt, riktigt bra dag!

Vecka 39 och färdigbakad bebis! Nu är han beräknad om mindre än två veckor, men som alla blivande föräldrar brukar säga, så får han gärna komma lite tidigare om han behagar.

Den senaste månaden har egentligen varit den enda tiden under denna graviditet som det har känts lite tungt. Han har blivit så pass stor att varenda rörelse är obehaglig, och han är för tung för att jag ska kunna sova om nätterna. Men för bara några dagar sedan så höjdes obehaget till en ny nivå, när det började kännas som knivhugg nere vid blygdbenet för varje steg jag tog. Det gick från noll till 100 på en timme, och resten av dagen kunde jag inte gå alls utan att nästan gråta av smärta. Det har absolut blivit bättre, men jag har fortfarande konstant ont av att gå och röra mig. Vända mig i sängen är ju ett kapitel i sig, haha! Barnmorskan säger att anledningen är att bebisens huvud trycker nedåt så hårt, för att han är redo att komma ut. Så med allt obehag så kommer det ju något gott i alla fall!

Men det känns så sjukt jobbigt att bara skriva om smärtor och obehag i detta inlägg. Jag tycker typ inte det finns något värre än blivande mammor som bara klagar hela tiden. Don’t get me wrong, jag menar inte att de inte har rätt att klaga över smärtor, för vi gör en gripande människa i våra egna kroppar, och jag har hört om så många kvinnor som haft så otroligt mycket värre graviditeter än vad jag haft. Jag är lyckligt lottad. Men i vilket fall – jag hörde denna meningen någon gång, och den slog verkligen hem:

”For every woman who is complaining about her stretch marks, there is another woman who wishes she could have them”

Så ja, jag har ont. Men so what? Jag har skapat en människa, och snart kommer vi få träffa honom och det kommer bli fantastiskt. Då känns det lite löjligt att klaga. Min kropp är ju frickin’ awesome!

Hur det känns inför förlossningen? Det är en fråga jag får ofta nu för tiden. Jag är så sjukt likgiltig inför denna förlossning, att det inte är klokt. Alla trodde mitt kontrollbehov skulle ta över och jag skulle läsa allt och lite till för att förbereda mig så mycket som möjligt inför denna förlossning. Och, visst, jag har läst på det jag behöver ha läst på. Jag vet om de olika faserna, när man ska ringa förlossningsavdelningen och vilken smärtlindring jag vill ha. Men när det kommer till den mentala förberedelsen, övningar för att hantera smärta och så vidare… Varför ens försöka? Jag insåg, när alla säger att smärtan är obeskrivlig och man aldrig upplevt något liknande förut, varför ska jag då försöka tänka på den i förväg? Den kommer i vilket fall, och på något sätt ska ungen ut,  så det är ju ingen idé att oroa sig innan. Det kommer ju inte förändra någonting, speciellt när alla förlossningar ser olika ut och man omöjligt kan veta hur det kommer bli i förväg.
Plus att jag tycker det låter så vansinnigt löjligt när folk säger att man ska ”jobba med och inte mot smärtan”, och att man ska ”ta till sig den” och ”dyka ner i den”. Jag kan inte ta det seriöst, det är alldeles för flummigt för mig.
Så jag rycker lite på axlarna istället, stannar hemma under föräldrakurserna, och tänker att det kommer säkert gå jättebra. Och om det inte går jättebra, då är det i så fall ingenting jag kunde göra i förväg för att förändra det.

Förlossningsbrev är skrivet. Förlossningsplaylist skapad. Förlossningsväska packad. Det är däremot saker som jag själv kan ha kontroll över :)

Tredje trimestern. Vecka 30. 75% har passerat.

Det är tre sätt att säga att jag officiellt är långt gången i min graviditet. I början tänkte jag att jag inte kommer tycka att dagen är nära förrän jag nått 30 veckor, vilket jag nu har! Så dagen ÄR nära! Woohoo :)

Jag mår fortfarande väldigt bra. Inte mycket att klaga på här inte (vilket också resulterar i att jag aldrig suckat och känt ”åh, kan ungen bara komma ut ur min kropp snart, jag blir galen”, men det kommer nog, ska ni se). Däremot så har jag nu blivit så där sjukt osmidig. Jag måste andas ut i 20 sekunder i streck för att lyckas få på mig strumpor eller skor, och Tobias behöver dra upp mig ur soffan. Och det är fysiskt omöjligt att komma från en liggande position till en sittande position utan att liksom rulla mig lite som en ål, och tippa upp mig själv från sidan. Haha. Tur att det inte är sommar, för mina tånaglar har sannerligen inte varit målade på ett bra tag!

En annan sak som ändrats dramatiskt är rörelserna i magen. Jag har haft moderkakan i framvägg, vilket gör att jag inte kände bebisen förrän ganska sent, och även då var det inte ofta eller hårt. Men nu ni! Käre hjärtanes, vilket party det är där inne. Eller ja, endera ett party, eller en liten missnöjd person, för nu kan jag få ont av bebisens sparkar på riktigt, och liksom känna lååånga rörelser istället för små buffar. Gärna när jag ska sova också.
Jag är vanligtvis en person som sover på magen, men den vanan fick jag ju göra mig av med för ett bra tag sen. Men nu får jag inte ens ligga på sidan längre minsann, för så fort min mage ”lutar sig” mot någonting så börjar bebisen bråka där inne i magen. Och bebisens vilja vinner så klart.

Men. Hellre känna hårda rörelser hela tiden, än att inte känna något alls. Som sagt, inte mycket att klaga på ändå!

Då vi flyttade in i vårt nya hem denna månaden så har vi också ett nästan helt färdigt bebisrum här hemma. Oj, så fint det blivit, så det ska jag definitivt fota och visa er framöver. Kan visa upp lite bebissaker vi införskaffat också, om ni skulle tycka det var kul. För nu har vi snart typ allt vi behöver. Eller ja. Behöver/Vill ha. It’s a fine line, if you know what I mean :)

Nu är jag halvvägs i graviditeten!

Hjälp vad tiden går i rasande fart. Och magen också, den växer lite mer varje dag känns det som. Men oj, vad jag stortrivs! Jag mår verkligen jättebra, och har inte haft några komplikationer alls. Ont i ryggslutet får jag närmare kvällen när jag har gått mycket, men det är det enda jag kan komma på. Jag känner mig bara tillfreds, harmonisk, snygg och on top of the world :) Och jag har vant mig vid min lilla bula, och diggar den verkligen!

Jag läste idag att bebisen nu känner igen min röst, så jag sa skämtsamt till min man att han måste börja bli extra pratig när han och jag ses, för med hans konstiga arbetstider och pendlande så resulterar det i att vi träffas ganska sällan. Ibland kan det gå ett par dagar utan vettig konversation. Han måste komma ikapp med sitt snackande så ungen känner igen sin far! :)

Barnvagn är köpt sedan länge (världens finaste för övrigt), men förutom den och några presenter från mina föräldrar så har jag inte riktigt satt igång än, så snart kommer nog shopping-orkanen slå ner. Listor har jag skrivit i överflöd dock, så det känns bara som att jag tar sats än så länge, haha. Det är så klart lite svårt att veta vad man kommer behöva och inte, när alla barn är så olika, men jag har en vana att alltid vara så förberedd som möjligt, så det kommer nog stämma in även här. Dock är jag mycket mer lugn och harmonisk under graviditeten än vad jag och många runt omkring mig hade förväntat sig tror jag. Jag har inte stressat över checklistor eller allt som ska hinnas göra. Min mamma förklarade det genom att säga att jag nog är i mitt esse just nu, och gör precis det som är meningen att jag ska göra. Det känns rätt nice.

Vad har jag mer att säga? Ungen ska landa i månadsskiftet mars/april, så jag ska nog ha tillräckligt med saker att underhålla mig själv med under vintern, så att jag förhoppningsvis inte märker att den ens kommer!
Vintern, alltså. Inte ungen.
Ungen lär jag märka.