Om du hängt på min blogg ett tag så vet du att mina två söner, Zion och Samson (4,5 och 2,5 år) är totala motsatser, och alltid har varit! Jag har skrivit om detta många gånger men jag måste ändå samla alla mina spridda mamma-tankar i ett inlägg och föreviga dessa pojkar och alla deras olikheter. Ni behöver verkligen inte känna att ni behöver läsa detta inlägg, då det inte påverkar er på något sätt, men jag behöver spara detta för min egen skull om inget annat :)
De fick en väldigt olika start i livet. Zion födde jag ”vanligt” (vaginalt) och han helammades de första 5 månaderna, medan Samson föddes genom planerat kejsarsnitt och drack ersättning från första klunken. Z var ganska gnällig och missnöjd, kräktes hela tiden och hatade att åka bil och vagn. S var superlugn, bara hängde med, kräktes aldrig och somnade när han åkte i barnvagnen och bilen.
När de blev lite större så började de äta mat. Eller ja, Z började äta mat, och rejäla portioner! S avskydde mat från första smakbit. Vi testade det mesta, men inget var gott nog. Förrän han smakade choklad för första gången. Allt föll på plats, det var detta han hade väntat på, haha! Choklad är fortfarande hans favoritmat, S är en riktig gottegris. Z är vår Mowgli vars favoritmat är tomater och blåbär. Han väljer bär framför bakverk every day of the year. Utöver denna mat så är tyvärr båda pojkarna väldigt små och kräsna i maten nu – det är tyvärr en av de få sakerna de har gemensamt.
Zion gick från 10 månader, och en smidigare bebis hade man knappt sett. Han skadade sig aldrig, utan sprang, hoppade, dansade knappt utan snedsteg. Samson började gå först vid 15 månader, trots att han hade en storebror som förebild. Och all tid efter det var… krävande, haha. Mellan åldern 1-2+ så var han den klumpigaste människan jag någonsin träffat, haha. Konstant blåmärken i pannan, bulor på bakhuvudet, han slog till och med sina framtänder lösa vid ett tillfälle. Good times :) Nu är han dock stabil och kommit ikapp sig själv! Deras humör reflekterade också detta, då Z blev 100% harmonisk och glad så fort han började gå, och Samson blev väldigt gnällig när han var ett år. Humörmässigt bytte de plats från när de var bebisar till när de blev toddlers.
Det fysiska låg Zion före i, men det verbala är en annan historia. Zion var väldigt sen i talet, och fram till strax innan hans 3-års dag så talade han sitt eget språk. Jag förstod hans språk, då jag spenderade hela dagarna med honom, men ingen annan kunde förstå. Orden var alltså inte feluttalade, utan han hade helt egna ord som betydde saker. ”Kym” betydde färdig, ”bojjom” betydde röd, ”madjam” betydde sova, ”battetoo” betydde vatten och hans namn för Samson blev ”Bobbo”. Väldigt avancerade grejer, haha! Samson däremot började prata svenska från ett år. Helt galet hur bra han faktiskt pratade! Och tidig var han också! Jag kan lugnt säga att det är en helt annan grej att uppfostra ett verbalt barn och ett barn som inte kan prata. Så mycket enklare med kommunikationen!
Z har alltid älskat TVn, och kan utan tvekan sitta en hel dag framför skärmen utan paus, medan Samson gillar TV, men känner sig ofta färdig efter en halv film. Jag ska inte ljuga, jag föredrar det första. Samson är dock mer konstnärlig och kan sitta med vattenfärg länge, länge, medan Z är mer resultatsorienterad. S tycker också mycket mer om att leka med kladd än sin storebror, samt att hjälpa till med saker. Typ hjälpa till att laga mat och städa – klassiska barnsaker egentligen, med Z har aldrig brytt sig om sådant. Alldeles för upptagen med att fantasileka. S ber om ett jobb, och sedan slutför han det.
När Samson var liten så älskade han bebisar, och Zion har aldrig brytt sig om gulliga saker alls, så det var helt nytt för oss. För ca ett år sedan så gjorde Sam dock en helomvändning och nu älskar han allt det största, läskigaste och ondaste. Om de tittar på film så vill Samson alltid vara dummingen, eller den största/läskigaste karaktären. Alltid! Z vill bara vill vara någon gullig/behaglig karaktär.
Z har aldrig haft problem med att tvätta håret, borsta håret, klippa naglarna, och Samson skriker över allt det. Nästan varje milestone de båda gått igenom har de också varit motsatser – i situationer såsom potträning och liknande har vi nästan alltid kunnat säga ”ja, Zion var ju på det här sättet, så Samson kommer antagligen funka på det motsatta sättet”, haha! Väldigt förutsägbar oförutsägbarhet.
Z har alltid varit explosiv i sin personlighet, väldigt fylld av energi, livslust, glädje. S har alltid varit mer nedtonad och cool. Han känns också mer trygg och modig än sin storebror, som kan vara lite nervösare av sig.
Just nu (när de är 4 och 2) så är deras humör dramatiskt olika. Zion är fortsatt en väldigt, väldigt glad person (fastän han såklart kan ha sina 4-års stunder, så att säga), och ganska enkel känslomässigt. Samson däremot… ja, har ni sett filmen Inside Out? Jag brukar säga att om Glädje styr över Zions kontrollpanel i huvudet, så styr Ilska i Samsons huvud :) Och jag vet vad man tänker när man säger att ens 2-åring är arg. Man tänker sig en skrikande tvååring som ligger på golvet och fäktas och sparkas tills han är blå. Men nej, han är inte alls sådan. Samson… han har tentaklerna ute och väntar in ett tillfälle då han kan bli arg. Ett sådant tillfälle kan till exempel vara när han hör någon annan som använder en sträng röst. Och det inkluderar någon i en film, tyvärr. Då dyker ”det svarta molnet” upp, man ser hur hans ögon mörknar, han tar några steg bort och vänder en ryggen. Sedan står han still, stampar dramatiskt, och frustar högt och dramatiskt samtidigt som han säger ”Nej! Hm! Hm! Nej! Jag är arg! HM!” Och så står han där och får ut sin ilska. Ibland är det så gulligt att jag börjar skratta i smyg. Det sjukaste är att det händer flera gånger per dag, och att näst intill inget krävs för att kalla fram detta. Häromdagen såg vi Micke och Molle på film, och när Mickes matte blir sträng på Micke och säger åt honom att man minsann inte får göra så där, så hör jag Samson i soffan sitta tyst för sig själv, ”Hm. Hm. Hm! Nej! Hm!”. Det känns som att hans defence mechanism är att minsann bli arg först. Han har definitivt en mörk själ, haha. Enda tvååringen jag träffat som har ballonger i alla regnbågens färger framför sig, och av alla färger så väljer han att köpa en svart.
Alltså, jag älskar ihjäl mig i de här två pojkarna. Och de fyller min kärlekstank på så olika sätt – Zion fyller våra dagar med så mycket glädje och spontanitet varje dag, och Samson är fullständigt oemotståndlig när han går runt och är så liten och söt, men är övertygad om att han är den största och farligaste varelsen på jorden. Jag ser dem båda som olika delar av mig själv. Å ena sidan sprudlande, optimistisk och lättsam och å andra sidan lite tjurig, envis och cool (och chokladälskare såklart, haha).
Jag ser fram emot att se vart livet tar dem och vilka de är om 10 år. Förhoppningsvis fortfarande varandras bästa vänner!
