Då jag nyligen började använda hårförlängningar som ger mig väldigt långt och väldigt tjockt hår, så började jag tänka tillbaka på mitt hår de senaste åren. Jag har alltid gjort lite som jag vill med mitt hår, och ett par gånger så har det inneburit ganska extrema förändringar.
Jag tänkte därför dokumentera min hår-historia i detta inlägg, för att se tillbaka på hur många olika utseenden jag har gått igenom de senaste 8 åren. Kul va?
(Först vill jag bara backa tillbaka ännu längre för att tillägga att jag som barn både hade rockat turkosa/rosa slingor och rastaflätor flera somrar i raden. Side note, men min experimentella sida började visst när jag var endast en liten tovig busunge. Anyways.)
Titta på den här lilla jäntan. Mitten av tonåren med väldigt basic hår. Hade ingen aning om vad som skulle komma hennes väg. Jag tänkte inte riktigt två gånger på hår eller frisyrer och tyckte frisörbesök var lite besvärligt. Tur att jag hade en mor som ändå höll mig någorlunda fräsch, med the occasional slingning och klippning. Sen struntade jag i det och…
…gjorde dreadlocks i slutet av nionde årskurs. Bara bestämde mig och gjorde det (som med det mesta i mitt liv). En riktigt dream come true.
I början var de just så här – korta, smala och lite taggiga. Men med tid ”mognade” dem till mjuka och mysiga dreads.
Som på den här bilden.
Oj, vilken fröjd denna frisyr var, då både tvättning och styling inte krävdes varannan dag, utan det såg sjukt bra ut ändå. Jag behöll dem hela min gymnasietid och länge än så.
Mitt hårs storhetsvansinne infann sig, och innan jag visste ordet av det blev detta deras slutgiltiga längd…
Väldigt tungt faktiskt.
Sedan kände jag mig färdig med dreadlocksen. Jag älskade dem fortfarande, och skulle nog kunnat behålla dem ett bra tag till, men jag blev lite sugen på något annat (efter att ha haft samma frisyr i 4-5 år så kan den känslan ganska lätt infinna sig).
Jag hade redan innan jag gjorde dreadsen bestämt mig för att inte försöka ”rädda” mitt hår när jag knipsar av lockarna. Det är förstört hår, och så länge jag inte behöver raka huvudet så är jag inte kinkig (vilket jag nu ser som den största fördelen med denna upplevelse: jag är nu totalt orädd för att göra saker med mitt hår. Det är bara hår. Det växer ut.). Så jag hittade en bild på hur jag ville se ut, kapade dreadlocksen tillsammans med min pappa, hade kvar hår till axlarna ungefär, åkte till en salong i Stockholm och lät mig bli deras dagsprojekt. Oj, vad de gick igång.
Jag fick det precis som jag ville ha det – en pixiefrisyr (innan det blev mode, vill jag tillägga) med lång lugg och näst intill vitt hår. Baam. Never looked back.
Det var betydligt mycket lättare för min nacke att hålla huvudet uppe, det kan jag lova dig.
När jag kände mig färdig med min extrema pixie-frisyr så började jag växa ut den tills den nuddade min käke. Där ville jag hålla den tills min bröllopsdag.
Det var det bästa beslutet jag tog. Att gå upp på sin bröllopsdag och bara rufsa till sitt hår och sätta i ett smycke och sedan vara klar… det var perfektion för mig. Ingen traditionell brudfrisyr här, inte.
Jag tyckte nog att jag passade bäst i den här längden av alla, men efter att ha behållit den ett tag efter bröllopet så tröttnade jag på att ha för kort hår för att göra frisyrer med det. Mina fingrar kliade då jag aldrig riktigt varit en hår-tjej tidigare. Jag gjorde dreadlocks för tidigt för att börja vara intresserad av det, och sedan dess var mitt hår kort.
Så jag växte ut det till axlarna och färgade det mer som min naturliga hårfärg. Njöt av att det blev längre, men var sjukt obekväm med att ha den normala, ”tama” frisyren som var önskad av många, men verkligen inte mig. Mitt utseende uttråkade mig efter alla drastiska förändringar jag sett i spegeln de senaste åren.
Så jag struntade i det och började använda hårförlängningar istället. Det är mer extremt. Som jag uppenbarligen trivs i.
Och det är ju det viktigaste.
