Kategori: Familj (Sida 22 av 26)

Vilken skillnad det är att fira jul när man är förälder! Jag tänkte att det kanske skulle börja när barnet blev lite äldre och fattar lite mer, men jag har nog aldrig njutit så mycket av julen som jag gjorde i år.

Lyckliga vi fick fira två ”jular”, då vi även hade ett litet firande när vi besökte svärföräldrarna i Skåne över fjärde advent. Det var så mysigt, och skönt att få lite kvalitetstid tillsammans. Zion njöt också till fullo, det märkte man verkligen!
Zion och hans fina farmor.

Och riktiga julafton, då? Jodå, det var en riktig succé för hela familjen! Hos Angelbacks började den med att öppna var sin liten present på morgonen, en tradition som bebisen verkade uppskatta enormt, haha!

En liten boll i form av världen, som till hans besvikelse inte gick att förtära.

Sedan begav vi oss till mina föräldrar, där julafton firades i traditionell stil! Fika, matlagning, jullunch, Kalle Anka (för de som orkade…), paketöppning och bus med barnen! Zions tre kusiner var på plats så det blev mycket lek och kul, och alla barnen umgicks så fint ihop!

Zion och kusin Ella. 10 månader isär, dessa kids kommer ha mycket kul ihop i livet gissar jag!

Tragiskt att man inte har fler bilder att bjussa på, men det är inte lika lätt att dra upp kameran hela tiden när man har en unge att hålla koll på. Det blir mest bilder på honom då, prioriteten, haha.

Vi kom precis hem i alla fall, då vi sov över och spenderade juldagen med mina föräldrar och min syster, vilket är en dröm när man bara vill slappa på soffan, äta rester och vila tillsammans. Julen är en familjehögtid trots allt :)  Och nu när vi packade upp alla julklappar så såg man verkligen tydligt att vi nu är småbarnsföräldrar. Senast jag såg så här mycket plast och färger på ett och samma ställe så var jag i en leksaksbutik!

Lyckliga pojke. Han somnade långt efter ordinarie läggdags idag för att han var i sådan extas över alla leksaker!

Men vi fick till ett familjeporträtt innan helgen tog slut i alla fall! Tur det, vet inte ens om vi har en hyfsad bild på hela familjen Angelback annars ;) Oj vad jag älskar mina grabbar.

Hoppas ni alla har haft en härlig helg tillsammans med era kära! Nu är det tid för vila, julskinkesmörgåsar och gos. God jul på er allihopa!

Många klagar på att bilder vi lägger upp på sociala medier är för perfekta, och att de vill se mer ”verklig” vardag. Jag håller inte alls med om detta, då jag vill scrolla igenom min telefon och känna mig glad, uppmuntrad och upplyft efteråt. Samma sak med det jag själv lägger upp – självklart blir det bilder på när Zion ler och är supersöt, och inte när han skriker och gråter. Och de fina bilderna jag lägger ut är inte en falsk fasad – jag lever ett fantastiskt bra liv (även om det inte är perfekt, så klart)!

Men sedan finns det ju också bilder man har i sin kamerarulle från tillfällen som inte är instagram-perfekta på något sätt, men ändå får en att smålé på något vis. Det är nästan det som gör dem perfekta! Här nedan är några av mina sådana bilder.

Om du träffade min son under hans första månad på jorden så är chansen stor att han antingen sov eller såg ut så här. Om han var vaken så såg han så vansinnigt tjurig ut, haha! Inte för att han var det, det var bara det enda ansiktsuttrycket han hade. Mamma sa att jag var precis likadan när jag var bebis. Folk försökte gulla med mig, och när jag bara gav dem ovanstående min så blev visste de inte riktigt vad de skulle göra. Precis som min son! I’m so proud! ;) Tur att han är lite charmigare nu dock, även om han ändå inte är helt lättflörtad.

Zion har alltid velat ha saker i munnen , att suga på, bita i eller bara mumsa. En gång resulterade det i ett sugmärke på min axel, när jag bara hade burit honom ett par minuter. På bilden är det några dagar gammalt, och minskat i storlek. Jobbigt läge.

 Denna har jag lagt upp förut, men är definitivt en favorit. När han började äta mat så hade han någon tvångstanke att stoppa fingrarna i munnen mellan varje tugga, sedan gnugga sig i ögonen. Vilket resulterade i kladd i ögonen vilket ledde till mer gnuggande. Så trots missledande bild såg han alltså ut så här efter att VI matat honom – han åt inte ens själv!

 Detta kan vara utsikten när nöden inte har någon lag och man måste duscha med publik, så man får en någorlunda ren mamma utan att få en panikledsen bebis. Fin utsikt, men oj så blött badrumsgolvet blir när man duschar utan duschdraperiet fördraget!

Om bebis är sjuk och inte kommer till ro på natten om han inte sover i mamma och pappas säng, men bebis också är i en rulla-fas när han sover, så får han somna brevid en, och sedan backar man långsamt bort och bygger ett kudd-fort runt honom innan man går ut och fortsätter kolla på Netflix.

 Förra veckan. En sjuk, tandsprickande bebis som äntligen somnat efter 2 timmars konstant gnäll och gråt, och en trött mamma som är ensam hemma, och efter 1 timme och 45 minuter lade sig ner och grät en skvätt brevid.

I förrgår. Jag är glad att jag passade på att titta igenom nya H&M-katalogen när Zion sov, då det inte fanns så mycket kvar av den när han hade hittat den!

Och det konstigaste av allt, är att efter varje sådan här episod så älskar man bara sitt barn ännu mer! Och DET är den sanna verkligheten!

 I helgen var det två glada föräldrar som njöt av sin första barnfria kväll tillsammans på nästan 8 månader! Åh så välbehövt!

 Först tog vi en snabb och god middag – italienskt går alltid hem! Vi ville inte äta på något för fancy ställe den här kvällen. Vi ville bara slappna av tillsammans och precis så blev det!

 Min fina man. Honom kommer jag sakna nu när han reser bort i nästan en vecka!

Efteråt åt vi en liten tårtbit och det var verkligen sååå konstigt att äta tillsammans utan att stressa, passa upp någon eller mata en bebis samtidigt. Så vi tog selfies istället :)

Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt…

 Johan Glans på UKK!
Biljetterna till detta hade jag gett till Tobias i födelsedagspresent i augusti, så vi har verkligen haft tid på oss att längta! Tobias har älskat Johan Glans sedan länge och jag själv tycker att han är en av de få svenska komikerna som faktiskt är roliga, så vi hade verkligen taggat denna kväll!

 Glansis!

Och det blev verkligen en rolig kväll, vi skrattade och skrattade. Och det bästa var att dela det med sin bästa vän så klart :)

Nu ska vi bli bättre på att ta lite vardagspauser tillsammans ibland, speciellt när även Zion hade en sådan bra kväll tillsammans med sin mormor och morfar. Det är bra för själen!

Bloggen har varit sista prio på senaste tiden, och inte utan anledning.
Det började med att jag och Zion var sjuka, för en månad sedan ungefär. Sedan började en galet intensiv tid på jobbet för min man, samtidigt som lillpojken fick sina första två tänder (tajming, haha). Efter det behövde maken åka på en jobbresa tillsammans med min far. Då tog jag och sonen in på Hotell Mormor tillsammans med min syster. När han sedan kom hem så har han tagit lite ledigt från jobbet för att vi skulle ”komma ikapp” med familjelivet. Det har varit massor av saker att ta tag i som bara fått legat och vänta den senaste månaden. Nu är han tillbaka på jobbet efter några välbehövda dagar hemma.

Men sen är det dags för Zion igen, och i samband med nästa tand/tänder så har han blivit dunderförkyld!
Allt i ansiktet har runnit i några dagar, och han kan inte ligga ner, då näsan helt täpps upp då. Så på natten vaknade han konstant, och så fort man plockade upp honom kunde han andas igen. Så i går natt delade jag och Tobias upp natten i 3-4 timmars-skift, då en av oss satt uppe och tittade på Netflix i gungstolen med en sovande bebis i famnen, medan den andra personen fick sova i sängen, innan det var dags att bytas av.
Jag ska inte säga att det inte var tufft, men det var verkligen värt det!

Annars då?

 Men asså jodå, det är helt ok. Njuter av mitt liv, är väldigt lycklig och har mycket kul att se fram emot!

1. På fredag ska jag och Tobias ut en kväll tillsammans själva, för första gången sedan bebis! Johan Glans ståupp-show, ja tack!

2. I helgen ska vi slänga upp tvn och högtalarna på väggen, då vår hasande son tar sig fram lite för fort nu för tiden.

3. Nästa vecka behöver Tobias resa bort igen (tråkigt) men då kommer jag få bo tillsammans med syster och mor igen (kul).

4. December, jul, lussebullar och glögg. Har redan dekorerat jul här hemma (typ färdig) men vågar inte riktigt säga det. Så jag gör inte det. Jag säger bara att om man vill ha julstämning ska man komma hem till oss… :)

Sen är ju hela december pretty much uppbokad. Som december alltid är, eller hur? Allt på en gång känns det som, varje år. Sen runt februari-mars står tiden still, haha.
Men då det äntligen har vänt med Zions hälsa så känner jag att jag nog kommer få mer tid att blogga igen nu, och ta tag i alla saker som fått vänta.

(Ska eventuellt försöka fota något annat än min son framöver också, men det är inte lätt ska jag lova. Varför rikta kameran åt ett annat håll, liksom?)

I vår familj så firar man allt man kan fira, och lite till! Det finns ingen anledning att inte fira de små sakerna precis som de stora, och i denna anda så gjorde jag en halvårsfest för Zion. Eller ja, mest för min familj, men ni fattar grejen.

 Jag bakade Carrot Ginger Walnut Cupcakes, vilket kan vara något av de höstigaste cupcakesen man kan baka (recept kommer!) och dukade upp ett festbord.

 Jag hade köpt väldens sötaste festartiklar från Åhlens. Servetter, sugrör med figurer och cupcakeformar med tillhörande cupcakedekorationer – allt med ett matchande cirkusdjurstema. Jag kompletterade med små plastdjur som fick ”gå runt” på bordet.

 Halvårsbarnet med mormor, mamma och pappa.

 När vi hade fikat klart så var det dags för presentöppning! Klart man ska få paket när man fyller ett halvår!

 Hjälp vad han gick igång, vår lille vilding. Han drog och slet och rev i papperet, och var så sjukt övertaggad! Så kul var det!

 Sedan taggade vi ner lite och åt en god lunch! Chorizogryta med rotfrukter till couscous gjorde jag. Yum yum.

 Det var en så lyckad dag och jag är så glad att vi verkligen tar varje lilla tillfälle att fira! Det är livet värt faktiskt!

Och ni kan ju gissa vad som hände så fort alla hade lämnat vårt hem…

Idag fyller du ett halvår, min älskade pojke!
Det har varit det mest intensiva, spännande, sömnlösa, upptagna, kladdiga, produktiva, oproduktiva, googlande, gosiga och mysiga halvåret i mitt liv. Och allt på grund av dig, Zion Alexander Angelback.

 När du var helt ny så tog vi oändligt med kort på dig. Men vi gjorde missen att ta kort på dig, och endast dig. Ingen referens finns på bilderna för hur liten du faktiskt var. Och inte konstigt, det, då man har lite annat att tänka på som nyförlöst och förstagångsförälder. Men denna bild tog min pappa lite oförbett och spontant när du var tre dagar gammal och kom hem från sjukhuset. En riktigt liten skrutt var du, Zion. Det är redan nu svårt att föreställa sig.

 1 månad. Jag kan inte direkt säga att jag ser tillbaka på den nyfödda tiden som någonting jag njöt speciellt mycket av. Du sov, och när du inte sov så ammade du. Inte min favoritsyssla direkt. 4,5 timmar i sträck blev ditt rekord, din galning, men du har alltid varit duktig på att se till att du växer i bra takt i alla fall. När du väl öppnade ögonen såg du alltid riktigt tjurig ut. Vem du än tittade på och vad de än gjorde. Jag absolut älskade det. Det är vad jag fått höra att jag gjorde som barn – stirrade ner folk och gjorde dem obekväma. That’s my boy.

 2 månader. Det blir lätt att man gäspar, då det är ansträngande att växa. Du har visat på lite andra sidor av dig än den tjuriga lilla farbrorn. Du har börjat le. Och du har lärt känna din röst, och börjat ”prata” med oss. Det måste ju vara den finaste rösten i hela världen. Din nacke har blivit stadigare, tack och lov, och det verkar som att det kanske finns en liten härlig personlighet där inne också. 

 3 månader. För en halv månad sedan så insåg jag ”Det är nu det börjar bli kul. Det är först nu jag verkligen kan njuta.” När du är vaken så tittar du inte bara, du verkligen ser. Även om det inte är ett ansikte framför dig. Du intresserar dig för  leksaker. När du pratar så riktigt hör man när du är glad. Vi kan kommunicera. Om du börjar gråta i vagnen så är du inte bara en liten bebis som gråter okontrollerat, utan jag kan kommunicera med dig, prata med dig, lugna dig. Du börjar förstå. För några veckor sedan var du i Cypern. Din första utomlandsresa, 5 olika flyg. Din lilla äventyrare.

 4 månader. Om det är något framför dig så ska du tugga på det. Det håller på än. Och du har blivit en stor pojke, som njuter om du får stå upp och hålla upp din kroppstyngd med egna ben, samt att flyga högt ovanför din pappas huvud. Kärleken till bärselen går inte att slå och den får användas mycket flitigare än vagnen. ”Våga inte låta mig ligga här nere alldeles själv”. Du blir så glad av dina leksaker, precis som du blir av din egen spegelbild som du alltid skrattar åt. Du kan ligga själv i ditt babygym i en timme och bara prata med alla fåglar och ekorrar som leker med dig där.

 5 månader. Min pojke. Du vänder dig om åt båda hållen och att byta blöja är nu inte lika enkelt som tidigare, när allt är så spännande runt omkring dig. Du är så glad, och har börjat ”sjunga” i falsett. Tongångar och små egengjorda melodier som kan hålla på i en timme utan avbrott. Och du har hittat ett nytt skratt också. Inte bara ett kiknande läte som förut, utan ett bubblande, okontrollerat skratt som en riktig pojke har. Denna månaden har du testat att äta riktig mat, då din mamma inte längre har tålamod för amningen. Och inte dig emot, du tycker det är så spännande med alla nya smaker och sensationer. Lite svårt bara, att hålla kvar all mat i munnen när dessutom båda händerna måste få plats där inne, som alltid. Men om kladd är vårat största problem så tar jag det.

 6 månader. Över månaden gick du från små smakportioner till att sluta med amning helt och hållet, och bara äta riktig mat. Och det gick som en dans. Min duktiga grabb. Gapar efter mer konstant och vi har ännu inte hittat någon maträtt du inte älskar. Att stå upp är fortfarande favoritsysslan och du längtar efter att hitta din balans så att du kan stå hela dagarna långa. Tills dess spenderas större delen av dagen på mage och snart kommer du nog kunna sitta upp helt själv utan stöd, ska du se. Lite blank i ögonen är du på bilden, för du har precis varit igenom din första förkylning. Ingen feber drabbade dig, endast några jobbiga nätter. Men du tog dig igenom som en kämpe, som du alltid gör. Varken förkylningar, vaccineringar eller flygresor kan få denna grabb att ge upp och tappa humöret. Du blir gladast om man nyser eller skrämmer dig lite, då kan du skratta okontrollerat. Och om du spenderat morgonen i mamma och pappas säng så väcker du mig genom att smeka mitt ansikte, mina kinder och prata med mig. När pappa kommer hem från jobbet så skiner du upp, varenda dag. Du är en riktig solstråle!

Jag är så lycklig som får vara din mamma. Du är min lille prins, min lejonunge, min äventyrare, min mysare, min stjärna, min vilda pojke, min charmör och min lille bästis. Grabben jag umgås med hela dagarna, varje dag. Det är så konstigt att tänka att du aldrig igen kommer vara lika liten som du är idag, men jag skulle ändå aldrig vilja sakta ner tiden. Det som är mest spännande av allt är att se dig växa upp, och alla de äventyren vi kommer ha på vägen!

(Ett särskilt tack ska utbringas till Bo the Bear som tappert ställt upp på att fotograferas med Zion i vått och torrt varje månad. Med ett ständigt lugn och ett gott tålamod har han suttit still och väntat på att Zion ska få till den bästa bilden, utan att klaga en enda gång. Tack, Bo the Bear.)