Att bli mamma är något som jag drömt om sedan jag var liten. Att gifta mig och få barn att ta hand om, det är det enda jag velat göra med mitt liv (inte för att jag gillar barn speciellt mycket, jag har bara alltid tänkt att jag skulle bli en sjukt bra mamma). De flesta har denna dröm, men tillsammans med andra livsdrömmar. Saker man vill studera, ställen man vill resa till, karriärer man vill ha. Inget fel med det, men för min del är hustru och mamma det enda jag velat göra. Jag är övertygad om att det är mitt livs kall!

Det är klart att jag undrat hur det kan vara så. Alla andra runt omkring en hade drömmar om saker de ville göra med sina liv, medan jag hade drömmar om vad jag ville göra i mina barns liv. Men dag läste jag denna texten och allt kändes plötsligt mer logiskt…

Det kanske inte är meningen att jag ska utföra storverk i arbetslivet eller göra karriär,  utan jag tror att min livsmening är att ta hand om mina pojkar. Jag har ingen aning om vad de kommer göra i sina liv, men det kanske inte är möjligt utan att ha haft en närvarande mamma som gjort dem till glada, trygga och starka individer.

Vem vet, det kanske till och med är deras barn som har storverk framför sig, och tack vare sin uppfostran så kan de i sin tur ge en trygg uppfostran till sina egna barn, som kommer att behöva det en dag! För allt får inte sin förklaring här och nu, man måste backa lite och se hur liten man själv är ibland.

Jag tror inte att det finns något viktigare jobb på denna jord än att vara mamma. Tänk, ifall världen såg annorlunda ut och alla mammor hade möjlighet att ge sina barn tid, kärlek och trygghet – hur annorlunda hade inte världen sett ut om 20 år, när dessa barn blir morgondagens samhälle? Visst, det finns så många olika yrken och sätt att påverka tusentals människor på, men det finns bara ett jobb som kan forma en total människa, från ett befruktat ägg upp till vuxen ålder. Jag tror att barn föds med en personlighet, men precis som vissa människor formas av sin omgivning till att bli kriminella och våldsamma, så tror jag att alla kan formas till att bli goda människor. Och det är mammor som har fått den möjligheten.

Jag vill förtydliga en sak. Det är verkligen sjukt jobbigt att vara mamma. Det är svårt, irriterande, svettigt och fruktansvärt tröttsamt. Man vaknar under nätterna, går upp alldeles för tidigt, byter blöjor, torkar bort smuts som snart hittar tillbaka, försöker hantera trots och synkroniserade gråtattacker, lagar mat till alla, har skuldkänslor över tv-tid, får aldrig gå på toa i fred och får aldrig klocka ut, ta en rast eller en semester. Ni föräldrar kan relatera!

Men på något konstigt sätt spelar inte det där någon roll. Det är större än så. Och det skriver jag inte för att jag är supermamman som aldrig blir arg på sina barn, för de sitter alltid lugn och stilla och läser böcker och löser korsord. Nej, nej. Fram tills för ett par månader sedan så har jag faktiskt haft stora problem med mitt tålamod och självbehärskning. Så jag började läsa underbar litteratur om föräldraskap som hjälpte mig enormt. Jag gjorde research, helt enkelt, precis som med vilket jobb som helst. Jag lär mig varje dag hur jag ska bli en bättre mamma. Mödraskap är min karriär, och jag vill bli bättre för varje dag som går.

Men medan jag håller på att lära mig hur jag kan bli den bästa mamman för mina barn, vet ni vad jag gör? Jag är där för dem, hela tiden.

Jag tänker inte tala illa om förskolor nu, så du har med dig det i texten framöver. Förskolor är jättebra för föräldrar som verkligen behöver dem. Och alla pedagogerna, vilka hjältar! Men. Vi har kommit till det bisarra läget i Sverige, då alla lämnar in sina barn på förskolan, ofta från ett års ålder, vare sig man måste eller inte. Det har liksom bara hamnat på rutin. Igen, jag vill förtydliga mig. Det finns dem som verkligen måste. Och sen finns det dem som tror att de måste. Att de måste för att behålla sin levnadsstandard, att de måste för att barnet ska få socialt umgänge, att de måste för att alla andra gör det. Skit i det, man måste faktiskt ingenting! Om ni är två föräldrar, och en av er jobbar, har ni råd att en av er stannar hemma då? Och jag menar inte att ni har råd med att stanna hemma, och dessutom ha råd med en ny bil. Och jag menar inte att stanna hemma, och dessutom äta ute en gång i veckan. Och jag menar inte stanna hemma, och dessutom uppgradera till senaste datorn/TVn/mobilen. Utan jag menar bara, att en av er stannar hemma. För om ni har det, så vill jag bara säga: det är faktiskt ett alternativ.

Vår familj lever gott i ett visst perspektiv. Vi har en lägenhet, en bil (Gamla Bettan, snälla dö inte än), och mat och grejer så det räcker! Men vi måste vara väldigt välplanerade med våra veckoinköp. Vi äter inte ute. Vi köper inget om vi inte måste, varken kläder eller prylar. Vi måste hålla koll på kontot i slutet av månaden, så att vi har så det räcker. Men vet du varför? För vi lever på min mans lön. Vi tar ut några föräldradagar i veckan för att gå runt, men jag har helt gett upp mitt SGI, vilket många ser som korkat. Detta är uppoffringar vi gjort för att jag ska kunna vara hemma så länge som möjligt med våra söner. För jag tror att barn inte formas under kvalitetstid, utan kvantitetstid. Det händer i vardagen, och hur ska jag kunna forma dem om jag inte är med dem? Och visst, om ett år eller så kommer jag nog behöva bidra med någon form av inkomst, då vår föräldrapeng tar slut, men även då har jag mitt hopp i att kunna hitta ett jobb jag kan sköta hemifrån, så jag fortfarande kan ha dem hos mig. Jag vill, om möjligt, ha dem hos mig tills de får skolplikt, för att jag vet att jag annars kommer ångra åren vi aldrig får tillbaka, när det inte går styra över deras skoltid längre.

Och nej, du måste inte göra såhär. Du får sätta dina barn på förskolan om du vill. Dagmamma är ju ett bra alternativ också. Jag vill bara skriva hur vi gör, då vårat sätt att leva har blivit väldigt ovanligt i dagens samhälle, och jag vill bara säga att det går. Om du vill stanna hemma med dina barn, och det går att få till, gör det! Var inte orolig över att barnet blir understimulerat av dig, jag tror att barn är drastiskt överstimulerade nu för tiden. Var inte orolig för att alla andra lämnar bort sina barn – detta bryr inte dina barn sig om, och när du skickar iväg dem på sitt första obligatoriska skolår, och du inser att den lilla luckan av tid ni hade tillsammans hela dagarna är över, så kommer du inte tänka ”om jag ändå gjorde som alla andra”. Om du har karriärsdrömmar eller yrkeslivsdrömmar – följ dem! Men jag tror att det kan vara bra att ha hört vårt perspektiv ändå, bara så ni överväger alla alternativ. När mitt sista barn börjar skolan är jag 32 år. Och när mitt sista barn tar studenten är jag 44 år. Det är så mycket av mitt liv kvar då, att jag nästan blir uttråkad bara av att tänka på det! Haha! Jag har gott om tid att tänka på mig själv, när dessa kritiska år är förbi.

Alla familjer är olika, och man måste göra det som är bäst för sin familj. Men jag vill bara skriva hur vår familj tänker, om någon där ute behövde höra att normen kanske inte alltid är det bästa för alla.

Och angående hur jobbigt det faktiskt är att vara mamma – det är trots allt det bästa som finns. Bara kom ihåg att lev lite långsammare, släpp de kraven som inte är ett måste, stanna inne om ni inte känner för att gå ut, plaska i pölar om ni inte vill stanna inne en regnig dag, titta på en extra film när ni känner för det, ät middag på golvet som en picknick när ni inte orkar duka fram, gör en smoothie när ni inte känner för att laga lunch, se in i dina barns ögon och notera färgen i dem, stanna upp och titta på när de leker fantasilekar – fatta att du gjorde dem! Allt annat än dem är bara vitt brus.

PS. Ni som gillar kvotering kan självklart byta ut ”mamma” till ”pappa” i hela texten. Förutom meningen om att man formar barnen sedan de var ett befruktat ägg, den får ni lämna i fred.

Jag är så oerhört lycklig som har fått så glada barn! Om jag skulle beskriva Zion med ett ord, så skulle det ordet vara ”lycklig”! Och nu har vi fått Samson, som brister ut i ett stort leende varje gång man pratar med honom! Zion var ju inte alls så när han var bebis – han var mycket svårare och mer krävande! Oftast inte speciellt nöjd faktiskt. När han var omkring 1 år så var han en ganska ängslig varelse (mycket separationsångest), men strax efter det så lugnade sig allt, och han blev Mr. Excited själv. Alltid lycklig, taggad och exalterad! Allt blir så sjukt mycket enklare att vara förälder då! När folk är gravida så brukar de oftast tänka att ”så länge barnet är friskt så är det bra!” och ”huvudsaken är att man är frisk!”. Jag tänkte aldrig så. Visst underlättar det enormt att ha friska barn, men jag kände ändå att om det fanns något barn med extra behov som behövde bli tilldelad ett föräldrapar, så kände jag att det var något vi kan hantera. Det jag bad till Gud om mer än något annat var att få barn som är lyckliga. Det är okej om de skulle ha hälsoproblem eller särskilda behov, så länge de var glada och älskade livet. DET är vad jag tyckte var det allra viktigaste! Och tänk vad bra det blev – Lyckliga bröderna Angelback!