En modern hemmafru

Choklad- och mintbollar

Här kommer receptet på dessa riktigt goda och sockerfria choklad- och mintbollarna! De ser ut som vanliga chokladbollar, men är inte riktigt samma konsistens, samt har de en mintsmak i sig som passar fint till jul! Om du istället söker nyttiga chokladbollar som smakar som de klassiska bollarna så har jag recept på dessa HÄR!

Receptet kan se lite konstigt ut, men det är bara för att jag omvandlar receptet från ett amerikanskt (jag har även behållit originalmåtten för er som, liksom jag, har cups-mått hemma).

Du behöver:

  • 1 cup (2,25 dl) valnötter
  • 1 cup (2,25 dl) urkärnade dadlar (jag använde ”torkade” i detta recept
  • 1/3 cup (0,8 dl) kakao
  • 2/3 cup (1,5 dl) riven kokos + mer för att rulla i
  • 2 msk valfri mjölk
  • 2 tsk pepparmintsarom

Häll ner valnötterna i en matberedare eller mixer och pulsera tills de är smått hackade.

Häll sedan i dadlarna och fortsätt pulsera tills de blandat sig.

Typ sådär ska det se ut!

Sedan kan du hälla ner resten av ingredienserna och blanda ner. Detta går nog galant i en matberedare – i min mixer körde jag bara en kort stund, resten tog jag för hand.

Typ så!

Ta fram en tallrik eller matlåda du kan lägga bollarna i när de är färdiga, samt en tallrik fullt med riven kokos (eller vad du nu vill rulla bollarna i). Sedan är det bara att köra! Rulla deg till boll, rulla i kokos och ställ åt sidan!

Baam!

Fortsätt så tills hela din tallrik/matlåda har fylls av dessa godbitar!

And there you have it, folks!

Förvara i kylskåp (de går säkert bra att frysa också, jag har bara inte testat), och avnjut tillsammans med lite varm choklad, glögg eller något annat juligt och mysigt!

Mitt planerade kejsarsnitt i Uppsala

När jag blev beviljad ett planerat kejsarsnitt under min andra graviditet så spenderade jag dagar och nätter med att googla planerade kejsarsnitt för att läsa på om erfarenheter, händelseförlopp och tips. Chattforum och bloggar, allt jag kunde hitta. Så nu känner jag att det är dags att ge tillbaka, och dags för mig att skriva ner alla mina egna erfarenheter i ett långt, långt, långt blogginlägg. Jag hoppas att du som läser detta är en gravid kvinna som vill veta allt om planerade kejsarsnitt, kanske till och med om hur de går till på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Och du som är en regelbunden bloggläsare – feel free att skippa detta inlägg. Det kommer vara långt, antagligen lite tråkigt, och med stor sannolikhet lite för mycket info du hade klarat dig utan…

Men det är dags för mig att få ner detta nu, för min älskade bebis är snart 9 månader och jag vill inte glömma allt detta, då det var en fantastiskt positiv upplevelse! Värt att bära med dig när du läser kommande texter är att jag skriver endast ner mina egna erfarenheter, och att jag är en väldigt logisk, rationell person som inte är speciell känslosam eller sentimental av mig (eller överhuvudtaget operationsrädd). Och, som sagt, detta utspelade sig på Akademiska Sjukhuset i Uppsala 2018!

Beviljat kejsarsnitt

För att få ett beviljat kejsarsnitt på egen begäran måste du ha giltigt skäl. Jag vet, ”jag borde få bestämma över min egna kropp”, och jag vet ”vem är dem att bestämma vad som är ett giltigt skäl” osv. Been there. Men jag fick det beviljat, på grund av min tidigare vaginala förlossning slutade i psykiskt trauma och lätt PTSD som gjorde att jag kunde ha svårt att somna det första året av min sons liv. Det suger verkligen (både traumat och att kejsarsnitt måste beviljas av läkare), men så är det. Mitt bästa tips är att ta upp din önskan om kejsarsnitt på din allra första träff med barnmorskan, så processen börjar tidigt, då det kan ta riktigt lång tid. Du vill inte stressa över detta under graviditetens sista veckor.

Om du fått ett planerat kejsarsnitt pga medicinska anledningar så vet jag inte hur du känner över detta, men om jag kunde så hade jag 100% gjort om mina första förlossning till kejsarsnitt också. Det var som dag och natt för mig, så oavsett hur du känner just nu, så kan jag bara (utifrån mina egna erfarenheter) gratulera dig!

Inskrivning

Mitt snitt blev inbokat en vecka innan beräknad förlossningsdag, och ytterligare en vecka innan dess fick vi komma på inskrivning. Bästa påhittet ever, om vi hade varit nervösa över snittet innan dess så hade inget av det funnits kvar! Vi fick träffa en mysig barnmorska som gjorde alla sista vanliga koller, och hon gick igenom hela snittförloppet med oss, samt gav oss all info om vad som gäller innan (när man ska duscha, när man måste sluta äta osv), vi träffade en läkare som ställde några frågor om hälsan, och till sist en narkosläkare som… ja, han satt mest och chillade och pratade med oss, jag vet inte riktigt varför vi träffade honom. Han ställde några frågor bara. Jag är säker på att om man är operationsrädd eller kanske inte är lika frisk som mig, så tar de mötena lite längre tid.

Anyways, vi gick därifrån och kände att det här med bukoperation, det är en klackspark!

The Day Of

De gör planerade kejsarsnitt två dagar i veckan, och då förlöser de 4 kvinnor per dag (plus alla som behöver klämmas emellan pga akutsnitt). Två par skulle vara där vid typ 7-tiden och två vid 10-tiden (vilket vi skulle). Vi kom dit, och tillsammans med det andra paret så fick vi ett rum där vi fick byta om till sjukhuskläder och fick dropp. Sen var det bara att vänta! De bestämmer i vilken ordning de opererar dagens kvinnor utifrån hälsa/risker, och jag blev den fjärde och sista för dagen. Alltså vann jag i hälsa – yay! Haha, men jag är frisk, ung, hade en normal graviditet och det var mitt första snitt, så det var inte så förvånande. Det som dock var lite förvånande var hur länge vi behövde vänta! Inte förrän kl 15 var det dags för mig. Det gick ju bra, jag fick ju bara ligga och vila, och det var inte så mycket spring i rummet. Det enda var att jag inte hade fått äta sedan midnatt, och hade inte fått dricka sedan kl 6 den morgonen! Tur att jag inte är så känslig för hunger i alla fall! Det verkar inte vara normen dock, och det måste kommit emellan lite akuta situationer, för när det väl var dags för mig så skämtade sköterskorna med mig (”är du fortfarande kvar?”) :)

Slice me up

Vi traskade in i operationssalen och jag fick sätta mig på en sån där operationssäng och blotta ryggen. Obs, här kom första stora förvåningen! Ni vet hur man kollar på sjukhusserier på TVn, och någon blir opererad, så är rummet mörkt med massa starka lampor ovanför personen. Så var det då inte! Det var ett stort och väldigt, väldigt ljust rum! Helt upptänt hela tiden, och som sagt väldigt rymligt!

Eftersom Akademiska Sjukhuset är ett sånt där ställe där de tränar upp nya små ynglingar hela tiden, så fick jag sitta på den där sängen jättttttelänge (relativt, men med en naken rygg kändes det så) medan den nyexaminerade narkosläkaren (antar jag) satt bakom mig och tryckte tummarna på mina kotor medan han diskuterade med den rutinerade narkosläkaren (antar jag) vart han skulle trycka in den stora nålen som skulle bedöva mig. Uppenbarligen är det typ superpetigt. Men det störde inte mig, vi hade det glatt och trevligt och satt och skämtade ihop. Sköterskorna ställde massa frågor i hopp om att göra mig bekväm och lugn – något jag redan var. Snabbspola fram och han tryckte äntligen in nålen (kommer inte alls ihåg att det gjorde speciellt ont), och plötsligt forsade det in massor med människor i salen som drog fram diverse slangar och lade mig ner medan bedövningen spred sig snabbt. På en gång böjde två sköterskor upp mina knän och satte in katetern, och trots att jag definitivt var helt bedövad så kunde jag ändå känna det! Jag ba ”alltså, ska jag kunna känna det där?”, och de försäkrade mig om att allt var som det ska.

Avstickare – jag var alltså helt bedövad hela tiden (kände mig väldigt tung) och kunde inte röra något från bysten och ner, men jag kunde ändå typ känna beröring på något konstigt sätt. Jag kände absolut ingen smärta dock, men jag har hört från andra innan och efter att ”man känner ingenting förrän när de drar ut bebisen och då känner man ett hårt tryck”. Det brukar vara normen, men jag kände saker hela tiden! Jag kunde inte urskilja vad jag kände, och inget gjorde ont, men jag kände. Min makes goda gissning är att det bara beror på mängden bedövning de sprutar in.

Tillbaka till historian. De satte upp ett skynke och jag fick breda ut mina armar på mina sidor. Det var full fart i rummet, och narkosläkaren (en ung, piercad kille i vår ålder. Även det mycket otippat.) som skulle vara på min och min mans sida av skynket, skulle testa bedövningen. Smärta är på samma ”kanal” i kroppen som värme och kyla, men förvånansvärt inte beröring. Så bara för att jag kunde känna beröring betydde inte att jag kunde känna smärta. Om jag däremot kunde känna kyla, så kunde jag känns smärta! Så han tog en blöt och iskall bomullstuss och förde den från under min mage, hela vägen upp till bysten och först då kände jag den! Därav bedövad. Check. Även operationsläkaren gjorde en riktigt fuling då han tittade fram från andra sidan skynket och presenterade sig och småpratade lite med mig innan han började. Han avslöjade att under tiden vi pratat så har han nypt mig med en pincett flera gånger på magen utan att jag märkt något. Dags att dra igång då!

Allt gick snabbt och smidigt. Jag låg där och lyssnade på dem och småpratade med min man. Fokuserade på att inte titta på lampskärmarna ovanför, då jag hört att de kan reflektera vad som pågår på andra sidan skynket… jag tror inte ens det tog 10 minuter innan de plockade ut Samson ur min mage. Det roliga är att vi hörde honom skrika det där klassiska bebisskriket, men de lyfte inte upp honom och visade. Till slut insåg vi att han säkert fortfarande är kvar i min mage och de hade inte fått ut honom än! Så coolt ju!

Så vi fick träffa honom, hej ditt lilla gos, och min man följde med barnmorskan till det lilla rummet precis utanför operationssalen, där de lindade in honom och vägde och mätte. Resten av tiden jag låg och sattes ihop så fick min man och son hänga med mig. Jag skulle gissa på att allt tog totalt en timme, från början till slut.

Så gott som ny och ihophäftad (Ja, de häftade ihop mig istället för sydde. Jag har hört att varje läkare gör det som de känner sig bekvämast med, och jag skulle inte önska att de gjorde något annat än just det.), så flyttade de över mig från min operationssäng till en vanlig sjukhussäng (med hjälp av en lift, hör och häpna). Jag lades på uppvak och min man och son följde med. Där ligger man öppet med flera andra patienter tills bedövningen har släppt så mycket att jag kunde lyfta foten och dra upp mitt knä på egen hand. För mig tog det ca 1-1,5 timme. Då rullades jag vidare till BB.

Eftervård

BB var ändå helt okej. Jag hatade att stanna kvar där efter min första förlossning då jag inte ansåg att jag behövde hjälp, samt att vi inte var förberedda på att stanna kvar. Nu visste vi att vi skulle bo där minst två dygn, och hade köpt med massa snacks, underhållning och mat så vi skulle slippa den hemska sjukhusmaten. Vi kom ju dit på sen kväll, och redan den natten satte jag mig upp med min egen armstyrka, och first thing morgonen efter ställde jag mig upp. För mig var det inte alls så illa som jag hade läst, att det känns som att alla organen ska ramla ut osv. På insidan kändes inget kostigt, det mest sved i snittet och var läskigt att stå rakt då man vet att endast häftklamrar håller ihop en. Men! Ju mer man står, går och rör på sig desto snabbare läker man! Så de där sköterskorna, de trycker gladeligen i dig alla möjliga sorters piller för att du ska hålla dig så smärtfri som möjligt! Ju mindre smärta, desto mer vågar man röra sig. Det som är riktigt fascinerande är hur långt man klarar sig på endast en kombination av Alvedon och Ipren, vilket är det man får som standard, om man inte behöver starkare saker. Glädjestunden var att ta ut katetern, då den verkligen störde när man inte längre var bedövad!

Piller, öva på att gå, och konstanta besök av sköterskorna var vad våra dygn på BB bestod av. Det enda som var irriterande är att vad vi än frågade sköterskorna (vare sig det handlade om läkeprocessen, saker som rörde oss praktiskt, eller något som rörde Samson), så fick vi alltid helt olika svar beroende på vem vi frågade. Jaja, två dygn av det kan man nog överleva. Värt att nämna också är att jag denna gång hade beslutat att inte amma alls, så min man kunde mata Samson hela tiden vi bodde kvar på sjukhuset. Så i och med det kunde min kropp vila ytterligare, vilket var riktigt skönt!

Innan vi åkte hem så fick vi recept på massa piller, och de drog av förbandet som satt ovanpå snittet (!). Jag har typ aldrig känt mig så naken i hela mitt liv, haha. Att ha ett helt öppet snitt under magen, ihopsatt av häftstift, och bara… inget mer. Det kändes sjukt läskigt, men de tipsade om att lägga en stor binda mellan såret och byxorna, så känns det bättre. På så sätt fick såret ändå luft. Jaha, okej då, tack och hejdå.

Hemma

Jag läkte jättefort. Alltså jättefort. Jag minns att exakt en vecka efter snittet så stod jag och min son i köket och stekte pannkakor och dansade till musik. Jag vet, det låter knäppt, och kanske inte är normen direkt, men fortsätt läs så kommer du må bättre (alltså om du hellre vill läsa dåliga nyheter).

Jag skulle ta ut häftklamrarna på vårdcentralen efter typ 8-10 dagar. Jag hade läst att folk älskade det och tyckte det kändes befriande, då folk ofta tycker att de kliar när de suttit i ett tag. Jag kände inte att de kliade, men var taggad på att fortsätta processen att läka. Jag gick dit, hon plockade ut dem med typ en pincett (gjorde inte superont, men obehagligt och hann ändå få sån där blodsmak i munnen), och sen ba ”Hm.”. Jag ba ”Vaddå hm?”. Hon hade inte tyckt att det hade läkt ihop helt och hållet, trots att jag hade fått en ”sen” tid att plocka ut häftklamrarna. En kant såg inte helt färdig ut, och jag kan berätta varför: det var den sidan som en nyexaminerad, nervös trainee-operationsläkare hade stått på och häftat ihop mig. Vi hade sett det innan: höger sida av snittet såg rakt och superfint ut, vänstra sidan var lite sne och nästan lite klumpigt ihopsatt. Well well. Hon satte dit några tejpbitar och tyckte jag skulle komma tillbaka om typ 10 dagar, men jag hade fått nog av vården och bad vänligt men bestämt om att få med mig nya tejpbitar hem, då min man faktiskt kan hålla koll på det där snittet hemma, tack så hemskt mycket.

Här blev det lite jobbigt, för till skillnad från alla historier jag hade läst online, så blev jag sämre av att ta ut häftklamrarna. Ganska mycket sämre, men det måste varit för att jag inte hade läkt färdigt. Jag började gå lite framåtböjd igen, det sved mycket mycket mer osv. Jag minns tyvärr inte hur lång tid det tog för att helt läka ihop, men det ordnade sig själv i alla fall.

Men det jobbigaste i hela denna process (vilket på ett sätt är sjukt, att jag gick igenom en stor bukoperation och detta var det jobbigaste), var ganska exakt en månad efter snittet. Obs, nu kommer en sån där sektion av text som du inte vill läsa om du är en sån som säger ”okej, det där var lite för mycket information”. När man gör kejsarsnitt så blöder man ut avslaget efteråt, precis som efter en vaginal förlossning (jag vet, sjukt drygt). Och som sagt, en månad efter snittet så började jag störtblöda. Alltså verkligen störtblöda. Jag kunde inte ringa och kolla upp om det var ”normalt” då det började på en fredag eftermiddag, och jag är en sådan som inte skulle uppsöka akuten om jag inte visste att jag var döende, typ. Så jag blödde den helgen, och blödde som aldrig förr. Jag tänkte att om det inte hade minskat till måndag, så ringer jag in då, om än motvilligt. Så det rann och det rann och varje gång jag ställde mig upp så forsade det ut, och jag kunde knappt stå upp överhuvudtaget under hela helgen, då jag kände hur det konstant forsade och jag behövde ställa mina ben i kors, för det kändes som att allt blod i min kropp rann ut. Jag behövde byta bindor varje timme, annars var det kört, och när det var som värst då fylldes en hel maxibinda upp på 30 minuter. Låter helt sjukt när jag skriver ut det nu, men så var det verkligen! Tack och lov, på måndag morgon hade mängden gått ner till mer normala mängder, och jag ringde aldrig. Envis som en get, men ofta en korrekt magkänsla ändå.

Jag tror inte denna episod var relaterad till kejsarsnittet, men ändå en del av min förlossningsberättelse, och definitivt det jag tyckte var jobbigast med hela förlossningen! Och jag förespråkar alltså inte att du inte söker hjälp om det händer dig, jag ville bara skriva ner det som det var :)

Efter att det hände så var all dramatik över, och allt har bara blivit bättre och bättre. Jag led inte av operationen speciellt länge alls, och min man hade tagit ut semester och var hemma med oss i flera veckor för att avlasta så mycket som möjligt. Och till och med han sa någon gång att han var typ i chock över hur snabbt det gick för mig att läka. Och än idag har vi endast positiva minnen från kejsarsnittet. Om vi ska vara ärliga så skulle jag beskriva min första sons födelsedag som ”den värsta dagen i mitt liv”, och jag skulle beskriva min andra sons födelsedag som ”en genuint trevlig dag då vi fick träffa massa sköna människor” :)

Så om du ska gå igenom ett kejsarsnitt:

1. Var inte nervös

2. Det kommer säkert gå fantastiskt

3. Du föder barn precis lika mycket (och precis lika bra) som om du skulle gått igenom en vaginal förlossning

4. Ät piller efteråt

5. Lämna en kommentar om du har fler frågor som jag kan besvara! Stor kram på er kejsarinnor :)

 

Julstrumpor till barnen

Inlägget innehåller reklam för Babyland genom annonslänkar

Hemma hos familjen Angelback så ligger det ett litet paket i pojkarnas julstrumpor varje adventsmorgon!

Jag hade gått under av såna där adventskalendrar då barnen får en leksak varje dag i december, mest för att barnen skulle isåfall lyckats få nästan 50 leksaker innan jul! Det funkar nog för vissa, men usch och fy, jag får nästan svindel av tanken. De får ett litet paket varje advent, och om de föredrar framöver så får de max en sån där chokladkalender istället.

Hur som helst, så tänkte jag dela med er vad som kommer ligga i pojkarnas julstrumpor framöver, ifall någon vill ha lite inspiration! Vi börjar med Zion, som just nu är 2 år och 8 månader…

Jag visste att han skulle få en bil av något slag, men jag smällde av när jag hittade denna! Det är ett komplett kit där man får en träbil att måla, limma fast hjul på, och dekorera med klistermärken! Zion fick just denna på första advent, och han tyckte det var såå roligt! Efter att den blev färdig så har den knappt lämnat hans hand! Just denna verkar redan sålt slut nu, men finns i en liknande version HÄR. (adlink)

Sedan kommer han få den här klistermärkesplattan (adlink)! Det är som 5 stora miljö-bilder, och massor av återanvändningsbara klistermärken till varje miljö! Han har inte lekt så mycket med klistermärken innan, så det blir spännande att se om han tycker det är kul, men jag minns själv hur roligt jag tyckte det var med återanvändningsbara klistermärken, och hur man kunde sitta och hitta på historier medan man flyttade omkring dem.

Denna finns att köpa på Babyland, och temat på just denna klistermärkesplaeta är fordon, men det finns också dinosaurier, stadsmiljö osv. (alla adlinks). Babyland har alltid fri frakt, snabba leveranser och gratis hemleverans vid köp för 1000 kr!

Ett annat tips som jag verkligen rekommenderar är att köpa en bok (eller flera) på second hand! Böcker är det vi tycker mest om att köpa återanvänt, då det är extremt mycket billigare (typ alltid 15-35 kr per bok, istället för typ 59-199 kr per bok), och man kan hitta sååå många i nyskick. Ett supertips verkligen, och Zion kommer hitta den här mysiga boken i sin julstrumpa denna månad.

Sedan måste vi såklart ge honom något med hans andra favoritintresse (förutom bilar) – Paw Patrol! Han kommer få denna målarbok med klistermärken! (adlink)

Och på julaftonsmorgon vill man ge dem någonting som de kan leka med för att fördriva tid under dagen – som denna magiska målarbok från Flying Tiger! En sån där som bara behöver vatten för att få färg. Han älskar såna.

Och sen kom vi till kruxet. Samson, som snart är 9 månader. Nu när Samson börjar bli större så har vi varit väldigt noga med att visa Zion att de är bröder. De har samma regler, samma läggdags, båda måste dela med sig av leksaker osv. Så därför behövde vi ju ha julstrumpor till Sam också, och han kunde ju inte få kläder och tråkiga ”nödvändiga” saker när storebror fick massa leksaker! Men samtidigt vill jag som sagt inte fylla mitt hem med massa onödiga leksaker, bara för sakens skull! Att ge en bebis presenter känns ju lite onödigt, när de redan har så mycket, och han ändå mest vill leka med presentsnöret… Så jag tänkte – vad ”behöver” dem för leksaker? Vad saknas? Jo, badleksaker! Zion brukar slänga sina vanliga leksaker i baljan vilket blir riktigt jobbigt om de har massa gömda hål i sig, osv. Plus att vår bostadsförening är i de tidiga faserna att (inom en tidsram som ännu är okänd för oss) börja renovera våra badrum så vi kan få ett riktigt badkar! Lycka! Så vi tänkte börja bunkra badleksaker redan nu.

Detta set med badbilar var ju helt perfekta! Färgglada och runda för knubbiga små händer, men så roliga att leka med i badet då i alla fall storebror knappt kan överleva utan att ha en bil i varje hand konstant.

Så söta! Och perfekt, då de kom som ett 5-pack. Så Samson får en liten badleksak i strumpan varje advent, samt julaftonsmorgon, och vi kunde samtidigt ge honom något som vi ändå hade tänkt köpa framöver! Zion kommer kanske till och med föredra lillebrors present några gånger, vi får se :)

Paketöppningen på första advents morgon var i alla fall en riktig hit för de båda!

Glad advent, vänner! Tack för att ni läser min blogg, det värmer så mycket att ni tycker det är roligt att läsa om mig och min familjs liv, fastän det mest består av vardagslycka, vardagsmat och vardagstankar. Kram på er!

Nyttig och god mugcake

Jag vet, jag vet. Jag sa att varje advent skulle ni få ett recept på ett gott julfika utan vitt socker, vitt mjöl och massa annat skräp. Och jag vet att en mugcake (= chokladkaka i en mugg) inte är direkt juligt. Men det spelar ingen roll! Jag hade planer på vad jag skulle dela med er idag, men detta är godare! Den är mastig, chokladig, och har en perfekt portionsstorlek! Så jag valde att, lagom till första advent, böja på reglerna för min egen adventskalender och ge er ett nyttigt fika som INTE är direkt juligt. (Med det sagt så är detta inte alls o-julig, utan perfekt att svänga ihop till dig själv när du har en ensam adventskväll hemma, eller kanske i mellandagarna när orken ligger på absolut minimum). Du kommer tacka mig när du smakar den.

Du behöver:

  • En mugg (helst en liten)
  • 4 msk mandelmjöl
  • 2 msk kakao
  • 2 msk honung
  • 1 tsk kokosolja
  • 1 ägg (helst stort

Blanda alla ingredienserna! Om du vill ha minimum disk så kan du hälla allt direkt i muggen och blanda i den! Jag föredrar dock att blanda i en separat skål som är lite större.

Om du gör som jag så kan du nu hälla smeten i muggen!

Underväldigad kanske du känner dig nu, men vänta du bara! In i micron, allt mellan typ 45 sekunder och 2 minuter (jag vågar inte vara för specifik då alla apparater är så olika starka). Jag tar ut våran efter ca 1 minut och 15 sekunder.

TA-DA! Som magi!

Den är varm, så var försiktig! Nu är det dags att toppa den med något riktigt smarrigt, som bär, grädde, glass (här finns ett inlägg om hur jag gör nicecream!), eller som jag gjorde: ännu mer choklad.

Vi har ett lager sockerfria chocolate chips i kylskåpet här hemma (gjorda på kokosolja, kakao och honung – stelnade på plåt i kylskåp innan vi skar dem i massor av småbitar. Sjukt gott, smakar som ischoklad och smälter vid 25 grader!).

Några sekunder senare såg det ut såhär! Kanske inte den mest Instagram-vänliga presentationen, men det vätskar sig definitivt i munnen!

Och det skadar inte när detta blev makens min när han smakade den!

Så, kanske inte det juligaste receptet, men definitivt värt det! Gott, snabbt, chokladigt, minimal disk och till och med hälsosamt! You’re welcome :)

 

Julmys med vänner

I lördags hade vi ett underbart julmys här hemma för ett gäng av våra vänner! Jag hade försökt få igenom det förra året egentligen, men när december väl kom så blev allas kalendrar fullbokade (som de alltid blir så här års), så detta år hade vi julmyset i november istället! Som en kick-off inför julen!

Julmusik spelades i högtalarna, doftljusen var tända och barnen sprang runt i pepparkaksdräkter! Julfika stod framme (fritt från vitt socker och vitt mjöl, som alltid här hemma), och gästerna tog med sig glöggen!

Clementiner och saftiga lussemuffins…

Choklad- och jordnötsfudge (mannens favorit)…

Choklad- och mintbollar…

… pepparkaksbollar…

Mjuk pepparkaka (min personliga favorit), äppelchips (Zions favorit)…

Fröknäcke med smör och ost, för den lite mer hungrige…

Och ingen fest är väl komplett utan popcorn? I en vas dessutom, haha!

Det kom ganska många barn (6 st totalt), så ifall det sockerfria fikat inte stod alla i smaken så plockade jag även fram lite barnfika.

Russinpaket och godisremmar gjorda av dadlar är alltid en hit :)

Superlyckat blev det, och riktigt spännande och roligt att testa på utmaningen att julbaka utan de mest centrala ingredienserna! Men inte lika roligt som att se alla våra härliga, sprudlande pepparkaksbarn springa omkring och leka tillsammans för fullt! Ibland känns det verkligen konstigt när man inser att det är vi som är de vuxna nu, och vi har liksom egna barn som springer omkring och tycker vi är halvtråkiga och pratar vuxensaker under fikat. Så sjukt hur fort det har gått sedan man själv var som dem typ, haha. Underbara livet!

 

Overallväder

Minusgraderna är här och så även overallerna! Huva, finns det något mer ångestfyllt än overaller på små barn?! Haha, jag tror det finns många som kanske inte håller med mig, utan tittar småleendes på barn med rosenröda kinder och näsor som har snö lite överallt på sina praktiska ytterkläder, och kallar det hela ”friskt” och ”hälsosamt”… Själv ser jag stackars iskalla kinder och nariga läppar på barn som knappt har någon rörlighet alls på grund av sina sumo-dräkter, med vantar som gör att man inte kan använda sina händer överhuvudtaget och snö som ändå kryper sig innanför kläderna på något oförklarligt sätt, som lämnar barnet kallt och blött, men samtidigt varmt och svettigt… Tortyr säger jag, och jag förstår inte hur folk kan se allt så ”hurtigt” hela tiden i detta land, haha.

Zion har i fall fått använda sin nya overall för första gången nu. Eller, nygammal, vi fyndade denna på second hand i jättefint skick för 145 kr! Score säger jag bara. Vanligtvis köper jag inte så mycket secondhand-kläder till barnen, då jag tycker utbudet är så litet (självklart, då barn sliter ut sina kläder!), och jag är… lite snobbig när det kommer till kläder, haha! Inte alls att saker behöver vara dyrt eller ha ett visst märke, utan mer att jag har en tydlig stil som jag tycker om att klä dem i!

Praktiska ytterkläder som denna är dock helt perfekt att fynda i andrahand, så länge de är i bra skick!

Samson har också på sig sin second hand-overall, för att den är ärvd av hans bror :) (som 95% av hans garderob – andra barnet är en dröm för plånboken!). Jätteskön och lightweight trots att den är varm. Den är vi alla avundsjuka på egentligen.

Hans mössa är också ärvd av storebror, och halsduken är stickad av mormor, precis som alla pojkarnas halsdukar! Så fin!

Zion går omkring och pekar ”Snö! Snö!” och jag bara tänker på hur hårt han kommer flippa ur när det kommer ligga faktisk snö på marken. Vi har skaffat en tvåsits-pulka, som mannen kommer få inviga med Zion i någon backe detta år. Han kommer älska det! Mannen alltså. Men Zion kommer nog också tycka det är kul.

Black Friday-tips

Inlägget är ett samarbete med Babyland och innehåller annonslänkar

Jag tycker att det är så praktiskt att köpa julklappar på Black Friday – saker man ändå skulle köpt, fast för bättre priser! Babyland massor av olika produkter nedsatt med upp till 80% rabatt, och det finns verkligen något att hitta för alla åldrar.

Julklappar som radiostyrda bilar , redskap till miniköket , pysselset och denna fina bultbräda (adlinks) som min äldsta son älskat att hamra på i hela två år nu, är bara några av sakerna som finns att fynda!

Till och med Duplo och Lego (adlinks), som annars inte brukar rabatteras på Babylands Black Friday Deals, kan man spara en slant på! Och nog känner vi alla något barn (eller vuxen för den delen!) som är i perfekt ålder för att hitta en hel låda full med Lego under julgranen!

Babyland har alltid fri frakt, snabba leveranser och gratis hemleverans om du handlar för över 1000 kr! Skynda fynda :)

Äppelchips och adventskalender

En livsstil fritt från vitt socker, vitt mjöl, processerad mat och onödiga tillsatser innebär ett helt nytt sätt att julbaka! Sjukt spännande är det, jag testar nya recept hela tiden för att förbereda mig för juletid – vissa är superlyckade och andra behöver jag experimentera mig fram till perfektion!

Äppelchips har jag redan gjort några gånger denna höst, och det är ju superenkelt och väldigt stämningsfullt, både vid höst och jul.

Jag plockade ur kärnhusen och skar äpplen så tunt jag bara kunde och lade på plåtar med bakplåtspapper. Man kan lägga dem väldigt nära varandra då de krymper i ugnen. Sedan strödde jag över kanel.

Jag torkade dem i ugnen i tre timmar på 100 grader. Jag har ingen varmluftsugn, men det gick ändå galant att köra två plåtar samtidigt om man bytte plats på dem efter en och en halv timme. Kolla dem efter tre timmar, men de hårdnar inte förrän de varit ute ur ugnen i någon minut, så plocka ut en för att se om den blir bra först.

Jag har testat många fler goda, sockerfria och enkla recept som gör sig bra vid juletid, och jag hade en idé om att lägga ut ett sådant recept varje advent nu i december! Som en adventskalender på bloggen! Skulle det vara kul? Nu är jag kanske den enda i hela världen som tycker detta är kul och intressant, men det är ju också min blogg :) och om du vill prova på något sockerfritt julfika så betyder det ju inte att du också behöver gå all in, utan kanske bara testa på en gång, eller i alla fall minska sockerintaget EN fika under just den månaden som annars lätt blir… lite för mycket.

Det är jag lite sugen på i alla fall! Hoppas någon av er också skulle uppskatta det!

 

Food Feeder – räddaren vid matbordet

Inlägget är reklam för Babyland och innehåller annonslänkar

Jag ska vara ärlig, jag trodde verkligen att denna uppfinningen var onödig, överflödig och användbar i en högst begränsad tid. Men jag är glad över att ha motbevisats!

Detta är alltså en slags ”napp” med hål i. Men man öppnar den och stoppar i frukt, och när barnet då biter på nappen så pressas frukten ut ur hålen och barnet får i sig fruktpuré helt själv!

Den är så sjukt smidig, och Samson älskar den! Så fort man lägger den framför honom så listar han ut hur han ska plocka upp den, och börja äta. Om du är förälder till ett puré-ätande barn så vet du ju hur mycket det underlättar om barnet kunde få i sig lite mat på egen hand lite då och då!

Vanligtvis sitter jag och matar Sam medan jag själv försöker äta, samtidigt som jag interagerar med Zion. Det brukar ofta (alltid) sluta med att Zion ätit upp och gått ner från bordet, Samson ätit upp och sitter i stolen och vill plockas upp, och jag har 90% av min egen mat kvar på tallriken. Nu kan jag mata Samson sin mat (utan att försöka få den att räcka hela långa tiden jag själv måste sitta där), och sedan räcka honom denna matnapp fylld med efterrätt medan jag själv hinner äta upp.

Om man, som jag, inte heller har en bebis som lärt sig uppskatta plockmat riktigt än, så är det även en riktigt smidig sak att ge sitt barn medan man själv får saker gjort. När min kille har tröttnat på att leka på golvet, men jag behöver få några saker färdiga i köket innan jag kan plocka upp honom, så sätter jag honom i sin stol i köket, tillsammans med en päronfylld napp!

Kort sagt så är jag såld, och älskar den. Nästan lika mycket som Samson gör, men det är ju svårt att slå…

Nappen har även ett smidigt lock som man kan klicka på, så man kan slänga ner den i väskan trots att den är fylld.

Babyland säljer flera olika modeller av Food Feeders, men just den modellen jag har finns i blått, rosa och grönt (adlinks). Om du vill kolla igenom alla olika modeller så går de att hitta HÄR (adlink). Den jag har kan man använda från 6 månader, men vissa är till och med anpassade för att användas från 4 månader!

Babyland har alltid fri frakt, snabba leveranser och gratis hemleverans om man handlar för 1000 kr!

 

Hoppas din bebis tycker om sin Food Feeder lika mycket som min bebis gör :)

 

Syskonskillnader

Våra pojkar har verkligen varit motsatser från början, och det ser bara ut att fortsätta!

De föddes näst intill identiska, men redan en vecka efter att Samson föddes så började vi se tydliga skillnader på deras utseende. Någon vecka efter det började även personligheterna skilja sig.

Storebror Zion ville alltid bäras, alltid gungas och var lite mer missnöjd. Han ville inte sitta i vagnen, han ville inte sitta i bilen – han ville bara upp upp upp!

All denna frustration visade sig ha en förklaring. När han, 10 månader gammal, började gå själv så blev han Mr Sunshine. Han ville bara gå! Så han har alltid varit extremt fysisk och energin själv!

Men lillebror Sam är någon helt annan! Om jag skulle beskriva honom med ett ord så är det ”nöjd”. Vi sätter honom i vagnen, vi sätter honom i bilen, storebror attackerar honom – men han är bara glad över att få vara med :)

Detta gör också att jag misstänker att han inte kommer vara riktigt lika fysiskt ivrig som sin bror. Han är 8 månader nu, och vi jobbar fortfarande på att få honom hålla balansen så han kan sitta upp själv i längre än en minut. Zion satt själv vid 6 månader, haha! Sam har inte heller börjat hasa sig framåt speciellt mycket, utan rullar istället sidledes. Det ser så roligt ut, men vad vet jag, det kanske är för mycket ansträngning att hasa sig framåt än så länge? :) Plus, varför skulle han behöva sitta upp eller ta sig framåt? Han har ju all underhållning han behöver i sin storebror som springer omkring nog för de båda!

Här är förresten en bild på Samson när han fyllde 8 månader (vänster), och storebror Zion i samma ålder (höger). Jag tycker verkligen de är olika inifrån och ut!

 

« Äldre inlägg